full screen background image

En titt i backspegeln

 
Det är redan en bit in i augusti och det känns som om tiden bara går fortare och fortare. Jag förstår inte vad som händer! 
Hur som helst: Jag har köpt en cykel i sommar. Önskar bara att jag cyklat mera än vad jag gjort, men man kan ju bättra sig.
 
Det märkliga var att jag fick tillbaka så många barndomsminnen när jag har cyklat. En hund och en prästkrage förde mig omkring 50 år bakåt i tiden... Det var som att titta i backspegeln.
 
En kvinna kom gående med sin hund på grusvägen där jag cyklade. Och det var väl inte så märkvärdigt, jag som ofta möter hundägare på mina promenader. Men, jag cyklade den här gången...
Jag blev påmind om den isande kyla och fruktan som jag upplevde som barn när en stor schäfer jagade mig. Jag hade plockat liljekonvaljer i en backe, när hunden upptäckte mig. Och jag slängde mig på cyklen med hunden jagande och skällande bakom mig. Ojoj, vad det gick undan!
 
Så cyklade ja vidare på min nya vita cykel, och såg fullt med prästkragar längs med vägen. 
Som barn lekte vi ofta med dessa blommor för att se om vi skulle bli gifta. De vita kronbladen plockades varsamt bort medans vi sa "gift, ogift, gift, ogift..." Det gällde att få "gift" på det sista bladet.
På badstranden var det ofta en tråd från en filt eller badlakan som sysselsatte oss. Vi snurrade tråden runt fingret för att få veta första bokstaven på den vi skulle gifta oss med. A, B, C, D, E...
 
Jag fortsätter reflektera utifrån det jag ser och upplever, och samtidigt tittar jag bakåt i backspegeln.
 
Det är konferenstider och vi ser alla åldrar blandas. Jag lägger märke till en liten pojke i 8-9 års ålder. Han har som många andra barn sin iPad med sig och lurar i öronen för att inte störa.
Det är fullt tryck i lokalen och alla kan vara med i lovsången när texterna rullas upp. Efter en stund är det så dags för Ulf Christiansson - och ingen är oberörd! Pojken fortsätter titta på sin Ipad, helt omedveten om vad som händer i lokalen. Och bibelorden kommer upp på skärmarna.
 
ALLT är så långt ifrån hur det var, när jag var i den åldern - och jag tittar återigen i backspegeln.
Min "aktivitet" på mötet, var att leta rätt på vilken sång vi skulle sjunga ur Segertoner. Pastorn sa ett nummer, och man måste vara allert så man inte missade det. Och man sjöng vers på vers... Sedan var det kollekt och man hade sina slantar med sig, och därefter var det dax för predikan.
I mammas bruna bibel försökte jag hitta dagens text. Nu började det bli långtråkigt, och man väntade och väntade att predikan skulle ta slut. För att orka en liten stund till fick man en Tulo, eller ännu bättre en vit Läkerol.
Kanske man fick tillåtelse att gå på toaletten...
 
Vad tog vi med oss in i framtiden från vår barndom, och vad ger vi nästa generation för verktyg in i vuxenlivet?
 
Vi kan bära med oss händelser och upplevelser som vi en gång inte rådde på, och där fruktan och oro nu kan ha funnit en boningsplats. I leken kan verklighetsflykten fått det utrymme, som trängt undan sann vägledning och korrigering, för att i värsta fall uppenbara sig som krossade drömmar. Vår "iPad" som spelar upp gamla minnen och föreställningar och hindrar oss att se och ta in det som händer här och nu.
 
Men hur ska jag nu resonera kring "tråkiga" möten som barn kan uppleva det? Och kanske inte bara barn...
Vi får konstatera att vi lever i en tid där underhållningsmentaliteten är en självklar del av tidsandan, OCH det är något som Guds Ord varnar för!
 
 🔹🔷🔹
Det ska du veta att i de sista dagarna 
skall det komma svåra tider.
Människorna skall älska njutning
i stället för Gud
och ha ett sken av gudsfruktan
men förneka dess kraft.
Håll dig borta från dem!
2Tim. 3:1,4-5
🔷 
 
Vänj den unge vid den väg han bör vandra... 
Jodå, jag vet vilket dilemma detta är. 
Inte alls så enkelt. Nästan omöjligt.
Kan man tycka.
Man blir uppgiven - nästan.
Orkar man verkligen ta tag i detta?
Men alla andra..? Hur ska man göra nu då?
 
Det finns en biblisk backspegel som för oss till sanningar och grundbultar vi inte får tappa och förlora. Kanske som vi till och med måste återerövra! Det är mycket i vår tid som påminner om hur det var för Israels barn en gång i tiden, innan de kom i fångenskap. Vi har en egenskap att vilja plocka ut russinen ur kakan, alla välsignelser och talet om en underbar framtid,  men det finns mycket annat också som talar till oss i vår tid - om vi vill och vågar lyssna.
 
Tio av Israels stammar fick på 700-talet f. Kr. uppleva hur assyrierna kom och erövrade dem, för att föra bort dem som fångar till Babylon. Tvåhundra år senare kom babylonierna och tog de resterande två stammarna, Juda och Benjamin. De hade fått en nådatid som krävde omvändelse och bättring, men man lyssnade inte.
 
Amos ropar - i vår tid! 
Backspegeln visar en tid för länge sedan - som i sin tur har en spegel in i framtiden...
Amos talade till ett folk fylld av självsäkerhet, egenrättfärgighet och brist på gudsfruktan.
Där är vi nu!
 
Eleonora Lahti
 

Veckans bloggare:
Eleonora Lahti

 
 
Marie Lönngren Sonesson
 
Marie Lönngren Sonesson
Tidigare inlägg från

Joakim Claesson: Att tjäna förbehållslöst

by Radio Tio | nov 12, 2014

Sång och musik handlar ofta om passion och passionen till Jesus är det som driver mig i livet. Det är det enda som håller i längden. Man blir så lätt besviken på människor och man ser sig lätt blind på andras fel och brister. Min passion uttrycks ofta i sång och musik. Så har det inte alltid varit.

Ville vara speciell
Som ung hade jag inga egna talanger/gåvor tyckte jag. Jag undrade hur jag skulle kunna tjäna Jesus och med vad? Jag älskade (och gör fortfarande) att ställa upp på allt som fanns att göra i kyrkan. Jag blev alltid glad vid de tillfällen jag fick en möjlighet att få göra något för Honom.
Tyvärr var min osäkerhet och min brist på "talang" något som skavde i mig. Jag tyckte inte jag var betydelsefull för Gud. Jag gjorde bara en massa saker som alla andra också kunde göra - sköta ljudet, vara hobbyledare, städa kyrkan, ta upp kollekten o s v. Jag fick till och med en hel del profetiska hälsningar om hur trogen jag var. Jag blev nästan irriterad på det till slut. Präktig vill ingen vara.
Tyvärr insåg jag inte att Gud var tacksam för min trohet, utan blev nästan besviken för att jag bara fick höra att jag var en trogen tjänare. Jag ville ju vara speciell och få starka hälsningar om vilken kallelse Gud hade för mig.

Tjäna Gud med trohet
Känner du igen dig? Alla människor vill känna sig uppskattade och viktiga. För min del, gick det faktiskt rätt många år innan jag insåg att trohet är en Andens frukt (Gal 5:22-23). En dag fick jag plötsligt upp ögonen för "att tjäna Gud med trohet", är ett resultat av att man har Anden verksam i sig. För mig var detta en enorm lättnad och glädje - Gud gillade det jag gjorde och Anden var verksam i mig!
Idag är jag lovsångsledare i vår församling. Jag är fortfarande inte särskilt talangfull, men det bryr jag mig inte om. Gud har visat att han kan använda mig ändå och jag är så tacksam att han vill.

Hjärtat är det viktiga
Gud älskar när vi ger vårt allt till honom, oavsett hur duktiga eller begåvade vi är i människors ögon. Gud ser bara till vårt hjärta och med vilken avsikt vi gör det.
Detsamma gäller när vi lovsjunger och tillber Honom. Det går inte att lovsjunga halvhjärtat, då blir det bara tomma ord. Kanske är det därför jag älskar lovsång mer än något annat i livet. Jag älskar att få ge mig hän till Honom utan att ha någon annan avsikt än att bara ge honom hela mitt hjärta. Att dessutom få uppleva att han gensvarar med att skölja över mig med sin ljuvliga närvaro, vad mer kan man önska sig i livet?

Passion
Ge ditt allt för att tjäna vår Gud med din sång och musik, oavsett om du gör det i det fördolda eller offentligt. Han vill bara ha ett överlåtet och passionerat hjärta! Talang och begåvning använder han gärna, men är inget krav. Tjäna förbehållslöst.

 

Leave a comment