full screen background image

En titt i backspegeln

 
Det är redan en bit in i augusti och det känns som om tiden bara går fortare och fortare. Jag förstår inte vad som händer! 
Hur som helst: Jag har köpt en cykel i sommar. Önskar bara att jag cyklat mera än vad jag gjort, men man kan ju bättra sig.
 
Det märkliga var att jag fick tillbaka så många barndomsminnen när jag har cyklat. En hund och en prästkrage förde mig omkring 50 år bakåt i tiden... Det var som att titta i backspegeln.
 
En kvinna kom gående med sin hund på grusvägen där jag cyklade. Och det var väl inte så märkvärdigt, jag som ofta möter hundägare på mina promenader. Men, jag cyklade den här gången...
Jag blev påmind om den isande kyla och fruktan som jag upplevde som barn när en stor schäfer jagade mig. Jag hade plockat liljekonvaljer i en backe, när hunden upptäckte mig. Och jag slängde mig på cyklen med hunden jagande och skällande bakom mig. Ojoj, vad det gick undan!
 
Så cyklade ja vidare på min nya vita cykel, och såg fullt med prästkragar längs med vägen. 
Som barn lekte vi ofta med dessa blommor för att se om vi skulle bli gifta. De vita kronbladen plockades varsamt bort medans vi sa "gift, ogift, gift, ogift..." Det gällde att få "gift" på det sista bladet.
På badstranden var det ofta en tråd från en filt eller badlakan som sysselsatte oss. Vi snurrade tråden runt fingret för att få veta första bokstaven på den vi skulle gifta oss med. A, B, C, D, E...
 
Jag fortsätter reflektera utifrån det jag ser och upplever, och samtidigt tittar jag bakåt i backspegeln.
 
Det är konferenstider och vi ser alla åldrar blandas. Jag lägger märke till en liten pojke i 8-9 års ålder. Han har som många andra barn sin iPad med sig och lurar i öronen för att inte störa.
Det är fullt tryck i lokalen och alla kan vara med i lovsången när texterna rullas upp. Efter en stund är det så dags för Ulf Christiansson - och ingen är oberörd! Pojken fortsätter titta på sin Ipad, helt omedveten om vad som händer i lokalen. Och bibelorden kommer upp på skärmarna.
 
ALLT är så långt ifrån hur det var, när jag var i den åldern - och jag tittar återigen i backspegeln.
Min "aktivitet" på mötet, var att leta rätt på vilken sång vi skulle sjunga ur Segertoner. Pastorn sa ett nummer, och man måste vara allert så man inte missade det. Och man sjöng vers på vers... Sedan var det kollekt och man hade sina slantar med sig, och därefter var det dax för predikan.
I mammas bruna bibel försökte jag hitta dagens text. Nu började det bli långtråkigt, och man väntade och väntade att predikan skulle ta slut. För att orka en liten stund till fick man en Tulo, eller ännu bättre en vit Läkerol.
Kanske man fick tillåtelse att gå på toaletten...
 
Vad tog vi med oss in i framtiden från vår barndom, och vad ger vi nästa generation för verktyg in i vuxenlivet?
 
Vi kan bära med oss händelser och upplevelser som vi en gång inte rådde på, och där fruktan och oro nu kan ha funnit en boningsplats. I leken kan verklighetsflykten fått det utrymme, som trängt undan sann vägledning och korrigering, för att i värsta fall uppenbara sig som krossade drömmar. Vår "iPad" som spelar upp gamla minnen och föreställningar och hindrar oss att se och ta in det som händer här och nu.
 
Men hur ska jag nu resonera kring "tråkiga" möten som barn kan uppleva det? Och kanske inte bara barn...
Vi får konstatera att vi lever i en tid där underhållningsmentaliteten är en självklar del av tidsandan, OCH det är något som Guds Ord varnar för!
 
 🔹🔷🔹
Det ska du veta att i de sista dagarna 
skall det komma svåra tider.
Människorna skall älska njutning
i stället för Gud
och ha ett sken av gudsfruktan
men förneka dess kraft.
Håll dig borta från dem!
2Tim. 3:1,4-5
🔷 
 
Vänj den unge vid den väg han bör vandra... 
Jodå, jag vet vilket dilemma detta är. 
Inte alls så enkelt. Nästan omöjligt.
Kan man tycka.
Man blir uppgiven - nästan.
Orkar man verkligen ta tag i detta?
Men alla andra..? Hur ska man göra nu då?
 
Det finns en biblisk backspegel som för oss till sanningar och grundbultar vi inte får tappa och förlora. Kanske som vi till och med måste återerövra! Det är mycket i vår tid som påminner om hur det var för Israels barn en gång i tiden, innan de kom i fångenskap. Vi har en egenskap att vilja plocka ut russinen ur kakan, alla välsignelser och talet om en underbar framtid,  men det finns mycket annat också som talar till oss i vår tid - om vi vill och vågar lyssna.
 
Tio av Israels stammar fick på 700-talet f. Kr. uppleva hur assyrierna kom och erövrade dem, för att föra bort dem som fångar till Babylon. Tvåhundra år senare kom babylonierna och tog de resterande två stammarna, Juda och Benjamin. De hade fått en nådatid som krävde omvändelse och bättring, men man lyssnade inte.
 
Amos ropar - i vår tid! 
Backspegeln visar en tid för länge sedan - som i sin tur har en spegel in i framtiden...
Amos talade till ett folk fylld av självsäkerhet, egenrättfärgighet och brist på gudsfruktan.
Där är vi nu!
 
Eleonora Lahti
 

Veckans bloggare:
Eleonora Lahti

 
 
Marie Lönngren Sonesson
 
Marie Lönngren Sonesson
Tidigare inlägg från

Eva Marklund: Att förlora sig

by Radio Tio | nov 19, 2014
Den första tiden när jag upptäckte lovsången och tillbedjan var jag helt uppslukad.Att lovsjunga och vara i denna nya atmosfär hade tagit mig helt. Det enda som var viktigt för mig var att ta reda på allt jag kunde om lovprisning. Vad betydde lova och prisa? Vad var det för skillnad på tillbedjan och lovprisning?
Jag ville att
alla skulle förstå betydelsen av att lovprisa Gud och jag trodde fullt och fast att detta var lösningen på många av de utmaningar vi stod i i församlingen. Det var kanske lite smalspårigt men det fungerade då.
Vi vann många
segrar i bön och lovsång. Lovsång och bön blev vårt sätt att övervinna motstånd vi mötte i den andliga världen. Allt var fräscht och vi brann av tro på det vi sjöng.

Apati och nåd

Nu har många år gått och jag lever fortfarande med lovsången som en viktig del av mitt liv. Många erfarenheter rikare. Ibland har jag tappat min inspiration, blivit trött och känt mig död på insidan. Kämpat i egen styrka för att ”bryta” slentrian och apati hos mig själv och dem jag skall leda.
Men jag har också erfarenhet av att jag många gånger fått nåd att få vara på Helig mark i Guds närvaro, där jag och de människor jag leder förlorar oss i Jesus. Han som är ämnet för vår lovsång.
Dessa tillfällen förvandlar.

Tillbaka till enkelheten
Jag har ibland undrat vad som gör att jag fortfarande lever med lovsången och tillbedjan så intensivt. Ett svar kan vara att tillbedjan har blivit min livsstil. Ett annat svar är att jag alltid försökt behålla min beundran av Jesus.
När slentrianen smugit sig på har jag inte nöjt mig utan försökt bryta mig ur den. Tagit mig tillbaka
till enkelheten med Jesus och vänt om.
Eftersom Jesus är ämnet för min lovsång kan jag inte leva utan hans närvaro i mitt liv. För mig är det också viktigt att lovsången inte bara är fina ord och vackra melodier. Lovsången är ett flöde ur mitt innersta.

Berörd för att beröra
Hur jag sjunger har förändrats med åren men jag ber att allt jag ger i sång skall vara ett flöde från mitt innersta. Jag vill vara skicklig men framför allt vill jag vara berörd av Jesus så att jag kan beröra.
För mig är det viktigt att vara beroende av den helige Ande, så att lovsången inte blir ett lagrande av sånger, utan att jag blir ledd och kreativ.

Strömmar av levande vatten
Lovsången är här för att stanna. Den är ett tidstecken en kärleksförklaring
till Jesus. Därför kan vi aldrig lovsjunga utan passion och engagemang. Vi måste hålla upp vår medvetenhet och inte hamna i slentrian och apati.
Vi måste älska Jesus, våga förlora oss i lovsången och låta det ur vårt innersta flyta strömmar av levande vatten. Då kommer lovsången att beröra.

Leave a comment