full screen background image

En titt i backspegeln

 
Det är redan en bit in i augusti och det känns som om tiden bara går fortare och fortare. Jag förstår inte vad som händer! 
Hur som helst: Jag har köpt en cykel i sommar. Önskar bara att jag cyklat mera än vad jag gjort, men man kan ju bättra sig.
 
Det märkliga var att jag fick tillbaka så många barndomsminnen när jag har cyklat. En hund och en prästkrage förde mig omkring 50 år bakåt i tiden... Det var som att titta i backspegeln.
 
En kvinna kom gående med sin hund på grusvägen där jag cyklade. Och det var väl inte så märkvärdigt, jag som ofta möter hundägare på mina promenader. Men, jag cyklade den här gången...
Jag blev påmind om den isande kyla och fruktan som jag upplevde som barn när en stor schäfer jagade mig. Jag hade plockat liljekonvaljer i en backe, när hunden upptäckte mig. Och jag slängde mig på cyklen med hunden jagande och skällande bakom mig. Ojoj, vad det gick undan!
 
Så cyklade ja vidare på min nya vita cykel, och såg fullt med prästkragar längs med vägen. 
Som barn lekte vi ofta med dessa blommor för att se om vi skulle bli gifta. De vita kronbladen plockades varsamt bort medans vi sa "gift, ogift, gift, ogift..." Det gällde att få "gift" på det sista bladet.
På badstranden var det ofta en tråd från en filt eller badlakan som sysselsatte oss. Vi snurrade tråden runt fingret för att få veta första bokstaven på den vi skulle gifta oss med. A, B, C, D, E...
 
Jag fortsätter reflektera utifrån det jag ser och upplever, och samtidigt tittar jag bakåt i backspegeln.
 
Det är konferenstider och vi ser alla åldrar blandas. Jag lägger märke till en liten pojke i 8-9 års ålder. Han har som många andra barn sin iPad med sig och lurar i öronen för att inte störa.
Det är fullt tryck i lokalen och alla kan vara med i lovsången när texterna rullas upp. Efter en stund är det så dags för Ulf Christiansson - och ingen är oberörd! Pojken fortsätter titta på sin Ipad, helt omedveten om vad som händer i lokalen. Och bibelorden kommer upp på skärmarna.
 
ALLT är så långt ifrån hur det var, när jag var i den åldern - och jag tittar återigen i backspegeln.
Min "aktivitet" på mötet, var att leta rätt på vilken sång vi skulle sjunga ur Segertoner. Pastorn sa ett nummer, och man måste vara allert så man inte missade det. Och man sjöng vers på vers... Sedan var det kollekt och man hade sina slantar med sig, och därefter var det dax för predikan.
I mammas bruna bibel försökte jag hitta dagens text. Nu började det bli långtråkigt, och man väntade och väntade att predikan skulle ta slut. För att orka en liten stund till fick man en Tulo, eller ännu bättre en vit Läkerol.
Kanske man fick tillåtelse att gå på toaletten...
 
Vad tog vi med oss in i framtiden från vår barndom, och vad ger vi nästa generation för verktyg in i vuxenlivet?
 
Vi kan bära med oss händelser och upplevelser som vi en gång inte rådde på, och där fruktan och oro nu kan ha funnit en boningsplats. I leken kan verklighetsflykten fått det utrymme, som trängt undan sann vägledning och korrigering, för att i värsta fall uppenbara sig som krossade drömmar. Vår "iPad" som spelar upp gamla minnen och föreställningar och hindrar oss att se och ta in det som händer här och nu.
 
Men hur ska jag nu resonera kring "tråkiga" möten som barn kan uppleva det? Och kanske inte bara barn...
Vi får konstatera att vi lever i en tid där underhållningsmentaliteten är en självklar del av tidsandan, OCH det är något som Guds Ord varnar för!
 
 🔹🔷🔹
Det ska du veta att i de sista dagarna 
skall det komma svåra tider.
Människorna skall älska njutning
i stället för Gud
och ha ett sken av gudsfruktan
men förneka dess kraft.
Håll dig borta från dem!
2Tim. 3:1,4-5
🔷 
 
Vänj den unge vid den väg han bör vandra... 
Jodå, jag vet vilket dilemma detta är. 
Inte alls så enkelt. Nästan omöjligt.
Kan man tycka.
Man blir uppgiven - nästan.
Orkar man verkligen ta tag i detta?
Men alla andra..? Hur ska man göra nu då?
 
Det finns en biblisk backspegel som för oss till sanningar och grundbultar vi inte får tappa och förlora. Kanske som vi till och med måste återerövra! Det är mycket i vår tid som påminner om hur det var för Israels barn en gång i tiden, innan de kom i fångenskap. Vi har en egenskap att vilja plocka ut russinen ur kakan, alla välsignelser och talet om en underbar framtid,  men det finns mycket annat också som talar till oss i vår tid - om vi vill och vågar lyssna.
 
Tio av Israels stammar fick på 700-talet f. Kr. uppleva hur assyrierna kom och erövrade dem, för att föra bort dem som fångar till Babylon. Tvåhundra år senare kom babylonierna och tog de resterande två stammarna, Juda och Benjamin. De hade fått en nådatid som krävde omvändelse och bättring, men man lyssnade inte.
 
Amos ropar - i vår tid! 
Backspegeln visar en tid för länge sedan - som i sin tur har en spegel in i framtiden...
Amos talade till ett folk fylld av självsäkerhet, egenrättfärgighet och brist på gudsfruktan.
Där är vi nu!
 
Eleonora Lahti
 

Veckans bloggare:
Eleonora Lahti

 
 
Marie Lönngren Sonesson
 
Marie Lönngren Sonesson
Tidigare inlägg från

Dag Bergkvist: Det är enkelt!

by Radio Tio | feb 25, 2015

Jag fick en platta i min hand för några år sedan. Känslan vid en första lyssning var kort sagt befriande underbar. Det slog mig: ”Jamen! Det är ju så här det är.” Glädjen riktigt sprudlade upp och jag ropade till där i bilen. Ja. Jag gör så ganska ofta och bilen är en bra plats att få jubla inför Herren. Ingen hör och ingen ser utom Han. Men den här grejen var kanon. En bluesplatta, enkel sättning med trumset, elbas och riktigt goa gitarrer och en sångare med en enkel och raspig stämma - just som det ska vara. Jamen! Vad sjöng han då?

Jo, min vän: ”Det är enkelt. De e bara å tro.”, strömmade ut i bilen. Jag bara jublade. Så helt underbart. Med ens mindes jag en tid när tron var hjärtats och inte huvudets, glädjen var starkare än funderingarna, min Pappa var starkast och den inbyggda vissheten var fast och orubblig som ett urberg att allting kommer alltid att ordna sig till slut. Just det. Barnatro kallas det visst.

Jag hade levt mitt liv länge inom vad vi kallar kyrkans väggar. För mig var det en underbar plats eftersom jag där fick del av Guds Ord. Guds Ord - Bibeln - är rätt mat för vår själ. David skriver i Ps 119: ”Ditt Ord är mina fötters lykta och ett ljus på min stig.” Det var alltså där jag fick min andliga grund och klippa. Tiden gick och man växer - även andligen om man förblir i Guds Ord. Riktigt härligt blev det med tiden när mer och mer undervisning, konferenser, seminarier och till slut bibelskola blev en del av mitt liv. 

Det fanns en tid i svensk kristenhet när det bubblade av bibelundervisning. Det blev massor av engagemang i torgmöten, lovsångsteam och allt som hade med ny och framgångsrik rörelse i Guds rike att göra. Sedan rullade allt bara på. Inget fel i det. Det var en underbar tid. 

Men tiden kommer till slut när den första tidens enkelhet så småningom gradvis börjar blekna mitt i all kunskap vi förvärvat - kunskap som för vår själ varit livet och glädjen och allt det nya som så fascinerat vår själ och vårt hjärta. Sen går det några år. Prövningar kommer och vindar blåser. Efter en tid så kan allt se förändrat ut. 

Idag är den andliga kartan i Sverige så förändrad att man aldrig skulle ha trott det för bara tjugo år sedan. Det lätta blir tungt. Det bekymmerslösa blir svårt. Glädjen byts i ett nedtyngt sinne. Tron byts mot omvärdering, eller som det egentligen är - tvivel. Verkligheter blir tankar, önskningar och föreställningar. 

Istället för att vi känner oss burna av Honom känns det mera som att vi bär Guds rike och världens frälsning på våra axlar. Det enkla blir komplicerat. Då kanske vi kommer till den punkt i våra liv när vi kan minnas vad Han sade: ”Tag på er mitt ok och lär av mig, ty jag är saktmodig och ödmjuk i hjärtat; ’så ska ni finna ro för era själar’. Ty mitt ok är milt och min börda är lätt.”

Käre Gud vad befriad jag blev den gången. Dessa ord formligen strömmade ut som blixtar ut högtalarna, träffade de religiösa bojorna som genom åren långsamt slingrat sig runt händer, armar och ben, och spräckte dem med ETT ORD. 

Vi behöver inga yttre grejor, påvar, sakrament, apostlar eller andliga ledare med speciella så kallade uppenbarelser. Vi  behöver inte ens den inlärda huvudkunskapen om Gud vi hela tiden har trott vara så nödvändig för vår själ. Allt vi behöver är hjärtats tro. Så enkelt är det. Så befriande det är.
Vilka glada nyheter. ”DET ÄR ENKELT. DET ÄR BARA Å TRO.”

”Men skall väl Människosonen, när han kommer, finna tro här på jorden?” (Luk 18:8)

”Ty om du med din mun bekänner Jesus vara Herre och i ditt hjärta tror att Gud har uppväckt honom från de döda, då bliver du frälst. Ty genom hjärtats tro bliver man rättfärdig, och genom munnens bekännelse bliver man frälst.” (Rom.10:9-10)

Leave a comment