full screen background image

En titt i backspegeln

 
Det är redan en bit in i augusti och det känns som om tiden bara går fortare och fortare. Jag förstår inte vad som händer! 
Hur som helst: Jag har köpt en cykel i sommar. Önskar bara att jag cyklat mera än vad jag gjort, men man kan ju bättra sig.
 
Det märkliga var att jag fick tillbaka så många barndomsminnen när jag har cyklat. En hund och en prästkrage förde mig omkring 50 år bakåt i tiden... Det var som att titta i backspegeln.
 
En kvinna kom gående med sin hund på grusvägen där jag cyklade. Och det var väl inte så märkvärdigt, jag som ofta möter hundägare på mina promenader. Men, jag cyklade den här gången...
Jag blev påmind om den isande kyla och fruktan som jag upplevde som barn när en stor schäfer jagade mig. Jag hade plockat liljekonvaljer i en backe, när hunden upptäckte mig. Och jag slängde mig på cyklen med hunden jagande och skällande bakom mig. Ojoj, vad det gick undan!
 
Så cyklade ja vidare på min nya vita cykel, och såg fullt med prästkragar längs med vägen. 
Som barn lekte vi ofta med dessa blommor för att se om vi skulle bli gifta. De vita kronbladen plockades varsamt bort medans vi sa "gift, ogift, gift, ogift..." Det gällde att få "gift" på det sista bladet.
På badstranden var det ofta en tråd från en filt eller badlakan som sysselsatte oss. Vi snurrade tråden runt fingret för att få veta första bokstaven på den vi skulle gifta oss med. A, B, C, D, E...
 
Jag fortsätter reflektera utifrån det jag ser och upplever, och samtidigt tittar jag bakåt i backspegeln.
 
Det är konferenstider och vi ser alla åldrar blandas. Jag lägger märke till en liten pojke i 8-9 års ålder. Han har som många andra barn sin iPad med sig och lurar i öronen för att inte störa.
Det är fullt tryck i lokalen och alla kan vara med i lovsången när texterna rullas upp. Efter en stund är det så dags för Ulf Christiansson - och ingen är oberörd! Pojken fortsätter titta på sin Ipad, helt omedveten om vad som händer i lokalen. Och bibelorden kommer upp på skärmarna.
 
ALLT är så långt ifrån hur det var, när jag var i den åldern - och jag tittar återigen i backspegeln.
Min "aktivitet" på mötet, var att leta rätt på vilken sång vi skulle sjunga ur Segertoner. Pastorn sa ett nummer, och man måste vara allert så man inte missade det. Och man sjöng vers på vers... Sedan var det kollekt och man hade sina slantar med sig, och därefter var det dax för predikan.
I mammas bruna bibel försökte jag hitta dagens text. Nu började det bli långtråkigt, och man väntade och väntade att predikan skulle ta slut. För att orka en liten stund till fick man en Tulo, eller ännu bättre en vit Läkerol.
Kanske man fick tillåtelse att gå på toaletten...
 
Vad tog vi med oss in i framtiden från vår barndom, och vad ger vi nästa generation för verktyg in i vuxenlivet?
 
Vi kan bära med oss händelser och upplevelser som vi en gång inte rådde på, och där fruktan och oro nu kan ha funnit en boningsplats. I leken kan verklighetsflykten fått det utrymme, som trängt undan sann vägledning och korrigering, för att i värsta fall uppenbara sig som krossade drömmar. Vår "iPad" som spelar upp gamla minnen och föreställningar och hindrar oss att se och ta in det som händer här och nu.
 
Men hur ska jag nu resonera kring "tråkiga" möten som barn kan uppleva det? Och kanske inte bara barn...
Vi får konstatera att vi lever i en tid där underhållningsmentaliteten är en självklar del av tidsandan, OCH det är något som Guds Ord varnar för!
 
 🔹🔷🔹
Det ska du veta att i de sista dagarna 
skall det komma svåra tider.
Människorna skall älska njutning
i stället för Gud
och ha ett sken av gudsfruktan
men förneka dess kraft.
Håll dig borta från dem!
2Tim. 3:1,4-5
🔷 
 
Vänj den unge vid den väg han bör vandra... 
Jodå, jag vet vilket dilemma detta är. 
Inte alls så enkelt. Nästan omöjligt.
Kan man tycka.
Man blir uppgiven - nästan.
Orkar man verkligen ta tag i detta?
Men alla andra..? Hur ska man göra nu då?
 
Det finns en biblisk backspegel som för oss till sanningar och grundbultar vi inte får tappa och förlora. Kanske som vi till och med måste återerövra! Det är mycket i vår tid som påminner om hur det var för Israels barn en gång i tiden, innan de kom i fångenskap. Vi har en egenskap att vilja plocka ut russinen ur kakan, alla välsignelser och talet om en underbar framtid,  men det finns mycket annat också som talar till oss i vår tid - om vi vill och vågar lyssna.
 
Tio av Israels stammar fick på 700-talet f. Kr. uppleva hur assyrierna kom och erövrade dem, för att föra bort dem som fångar till Babylon. Tvåhundra år senare kom babylonierna och tog de resterande två stammarna, Juda och Benjamin. De hade fått en nådatid som krävde omvändelse och bättring, men man lyssnade inte.
 
Amos ropar - i vår tid! 
Backspegeln visar en tid för länge sedan - som i sin tur har en spegel in i framtiden...
Amos talade till ett folk fylld av självsäkerhet, egenrättfärgighet och brist på gudsfruktan.
Där är vi nu!
 
Eleonora Lahti
 

Veckans bloggare:
Eleonora Lahti

 
 
Marie Lönngren Sonesson
 
Marie Lönngren Sonesson
Tidigare inlägg från

Emilia Lindberg: Vem är du och vad är ditt budskap?

by Radio Tio | mar 05, 2015

Igår morse när jag vaknade kollade jag min mobil som vanligt. På Facebook strömmar alltid otroligt
mycket information. Det är nyheter från hela världen med både positiva och negativa budskap som innehåll. Det går knappt att beskriva omfattningen av informationsflöde som varje dag strömmar på de sociala medierna och de allra flesta av oss är flitiga användare. 

Ingen av oss kan till 100% styra den information vi tar emot, eftersom alla har frihet att sprida det han eller hon vill. Det här påverkar givetvis alla användare i någon mån, både dig som förmedlare och mottagare. Det är du och jag som inte bara ”gillar” hit och dit, utan faktiskt fyller Facebook med innehåll och substans. Utan oss skulle det aldrig överleva. 

Hur använder du din profil, din yttrandefrihet på nätet? Är du en aktiv skrivare, en aktiv läsare? Skulle du kalla dig för en anonym användare eller en synlig användare och varför är du det isåfall? Vad är orsaken till ditt Facebook-konto?  Är det för att se vad andra gör och iaktta eller för att själv proklamera och ta ställning? Är det för att ta del eller för att dela? Eller är det bara för att majoriteten är med? För att alla har det, till och med farmors syster?

Det vi inte alltid tänker på är att de sociala medierna faktiskt speglar hur du och jag är och lever det verkliga livet. En del skulle verkligen inte hålla med mig här, utan mena att bakom skärmen är människor generellt mer djärva och modiga än de någonsin skulle våga annars. Men det är ju också ett sätt att visa vem man är, eller kanske främst vill vara. 

Även om du inte håller med om det kan du aldrig komma ifrån att din profil och användning av facebook spelgar dig som person. Den visar vart du bor, vad du gillar att göra, hur du ser ut och kanske till och med vem du röstar på. På nätet är du ditt eget varumärke, representerar dig själv och kan visa ditt bästa jag, egentligen precis som i det verkliga livet. Där tänker du inte på det bara, för där kan du inte kolla in dig själv med egna ögon.

Det jag reflekterar över är som sagt att du inte kan styra till 100% den informaton du tar emot, men du kan styra till 100% den information du ger eller själv delar vidare. Här ser jag två sidor av det myntet:

1. Du väljer med eget initiativ vad du vill vidarebefordra av andras nyheter/åsikter/informationer.       
Ex: Lisa har förlorat sitt jobb, enligt henne själv är det på grund av nedskärningar, men du har hört att det är för att Lisa tagit pengar från kontorskassan. Vad gör du med informationen du får?
Här ska du ställa dig tre frågor:
Kan jag med säkerhet veta att det jag fått reda på stämmer?
Blir situationen bättre om jag delar det vidare?
Kan jag göra något som hjälper situationen?

2. Du väljer med eget initiativ vad du själv vill förmedla på nätet, vad du är grunden till i nyhetsflödet.
Ex: Du skriver ett inlägg om att du tycker SVT visar för mycket skidor på TV eftersom du anser att många är totalt ointresserade av idrott. Det här skapar en diskussion som snart utvecklas till en debatt om varför man ska betala tv-licens.
Här ska du tänka på:
Varför vill jag berätta/säga det här?
Gör det något om det blir en utveckling av ämnet?
Vad säger det här om mig som person, mitt budskap och mina livsvärderingar?

 Mycket snart inser vi varför de här plattformerna inte är lämpade för barn under 18 år. Du är själv ansvarig för dina uttalanden, direkt och indirekt. Jag tror inte Facebook är en barn-anpassad värld. Jag tror att den speglar den vuxna världen alldeles för mycket. Det finns mycket kärlek på nätet, men det finns mycket hat också, och kärlek till fel saker. Varför ska vi på ett så ansvarslöst sätt utsätta barn för all den här informationen? I vissa lägen tror jag på att praktisera ordspråket ”Det du inte vet, har du inte ont av”, när det gäller minderåriga. 

Så varför skriver jag ett helt blogginlägg på Radio10 om det här? Har det här något med dig och mig som troende människor att göra? Svar JA. Jag skulle vilja säga såhär: Du som är en rätt vanlig människa, tycker du att din Facebook-sida speglar dig själv tillräckligt? Om inte, vad är ditt budskap, vad tror du är rätt, riktigt och viktigt? 

Om okända människor ser dig eller upptäcker dig, vad vill du att de ska förstå om dig? Vad vill du att det ska stå i din panna? Vem är du i den här världen? Det betyder nämligen något, både idag och imorgon. Du har en betydelse, det finns vikt i att veta var du står, annars skulle inte Facebook till dags datum ha över 1,35 miljarder nyfikna användare.

Slutsats: Jak 1:22 Bli ordets görare, inte bara dess hörare, annars tar ni miste.

/Emilia

Leave a comment