full screen background image

En titt i backspegeln

 
Det är redan en bit in i augusti och det känns som om tiden bara går fortare och fortare. Jag förstår inte vad som händer! 
Hur som helst: Jag har köpt en cykel i sommar. Önskar bara att jag cyklat mera än vad jag gjort, men man kan ju bättra sig.
 
Det märkliga var att jag fick tillbaka så många barndomsminnen när jag har cyklat. En hund och en prästkrage förde mig omkring 50 år bakåt i tiden... Det var som att titta i backspegeln.
 
En kvinna kom gående med sin hund på grusvägen där jag cyklade. Och det var väl inte så märkvärdigt, jag som ofta möter hundägare på mina promenader. Men, jag cyklade den här gången...
Jag blev påmind om den isande kyla och fruktan som jag upplevde som barn när en stor schäfer jagade mig. Jag hade plockat liljekonvaljer i en backe, när hunden upptäckte mig. Och jag slängde mig på cyklen med hunden jagande och skällande bakom mig. Ojoj, vad det gick undan!
 
Så cyklade ja vidare på min nya vita cykel, och såg fullt med prästkragar längs med vägen. 
Som barn lekte vi ofta med dessa blommor för att se om vi skulle bli gifta. De vita kronbladen plockades varsamt bort medans vi sa "gift, ogift, gift, ogift..." Det gällde att få "gift" på det sista bladet.
På badstranden var det ofta en tråd från en filt eller badlakan som sysselsatte oss. Vi snurrade tråden runt fingret för att få veta första bokstaven på den vi skulle gifta oss med. A, B, C, D, E...
 
Jag fortsätter reflektera utifrån det jag ser och upplever, och samtidigt tittar jag bakåt i backspegeln.
 
Det är konferenstider och vi ser alla åldrar blandas. Jag lägger märke till en liten pojke i 8-9 års ålder. Han har som många andra barn sin iPad med sig och lurar i öronen för att inte störa.
Det är fullt tryck i lokalen och alla kan vara med i lovsången när texterna rullas upp. Efter en stund är det så dags för Ulf Christiansson - och ingen är oberörd! Pojken fortsätter titta på sin Ipad, helt omedveten om vad som händer i lokalen. Och bibelorden kommer upp på skärmarna.
 
ALLT är så långt ifrån hur det var, när jag var i den åldern - och jag tittar återigen i backspegeln.
Min "aktivitet" på mötet, var att leta rätt på vilken sång vi skulle sjunga ur Segertoner. Pastorn sa ett nummer, och man måste vara allert så man inte missade det. Och man sjöng vers på vers... Sedan var det kollekt och man hade sina slantar med sig, och därefter var det dax för predikan.
I mammas bruna bibel försökte jag hitta dagens text. Nu började det bli långtråkigt, och man väntade och väntade att predikan skulle ta slut. För att orka en liten stund till fick man en Tulo, eller ännu bättre en vit Läkerol.
Kanske man fick tillåtelse att gå på toaletten...
 
Vad tog vi med oss in i framtiden från vår barndom, och vad ger vi nästa generation för verktyg in i vuxenlivet?
 
Vi kan bära med oss händelser och upplevelser som vi en gång inte rådde på, och där fruktan och oro nu kan ha funnit en boningsplats. I leken kan verklighetsflykten fått det utrymme, som trängt undan sann vägledning och korrigering, för att i värsta fall uppenbara sig som krossade drömmar. Vår "iPad" som spelar upp gamla minnen och föreställningar och hindrar oss att se och ta in det som händer här och nu.
 
Men hur ska jag nu resonera kring "tråkiga" möten som barn kan uppleva det? Och kanske inte bara barn...
Vi får konstatera att vi lever i en tid där underhållningsmentaliteten är en självklar del av tidsandan, OCH det är något som Guds Ord varnar för!
 
 🔹🔷🔹
Det ska du veta att i de sista dagarna 
skall det komma svåra tider.
Människorna skall älska njutning
i stället för Gud
och ha ett sken av gudsfruktan
men förneka dess kraft.
Håll dig borta från dem!
2Tim. 3:1,4-5
🔷 
 
Vänj den unge vid den väg han bör vandra... 
Jodå, jag vet vilket dilemma detta är. 
Inte alls så enkelt. Nästan omöjligt.
Kan man tycka.
Man blir uppgiven - nästan.
Orkar man verkligen ta tag i detta?
Men alla andra..? Hur ska man göra nu då?
 
Det finns en biblisk backspegel som för oss till sanningar och grundbultar vi inte får tappa och förlora. Kanske som vi till och med måste återerövra! Det är mycket i vår tid som påminner om hur det var för Israels barn en gång i tiden, innan de kom i fångenskap. Vi har en egenskap att vilja plocka ut russinen ur kakan, alla välsignelser och talet om en underbar framtid,  men det finns mycket annat också som talar till oss i vår tid - om vi vill och vågar lyssna.
 
Tio av Israels stammar fick på 700-talet f. Kr. uppleva hur assyrierna kom och erövrade dem, för att föra bort dem som fångar till Babylon. Tvåhundra år senare kom babylonierna och tog de resterande två stammarna, Juda och Benjamin. De hade fått en nådatid som krävde omvändelse och bättring, men man lyssnade inte.
 
Amos ropar - i vår tid! 
Backspegeln visar en tid för länge sedan - som i sin tur har en spegel in i framtiden...
Amos talade till ett folk fylld av självsäkerhet, egenrättfärgighet och brist på gudsfruktan.
Där är vi nu!
 
Eleonora Lahti
 

Veckans bloggare:
Eleonora Lahti

 
 
Marie Lönngren Sonesson
 
Marie Lönngren Sonesson
Tidigare inlägg från

Maria Frisk: Lovsången tog mig inför tronen

by Radio Tio | apr 15, 2015
När jag var tonåring bestämde jag mig för att jag skulle gifta med en musiker, det fanns inga andra alternativ. Jag hade verkligen gjort mina önskningar kunniga inför Gud. Det var som ett barn som skrivit sin önskelista till tomten och tro de eller ej jag fick verkligen allt jag önskat mig, eller en sak saknades bland mina önskningar - han hade inget körkort! 

Jag trodde det var något som var fel, för där jag kommer ifrån tar alla körkort så fort den rätta åldern träder in. I sommar har vi varit gifta i 30 år och körkortet tog han efter några års äktenskap. 

Men tillbaka till musiken, jag kallar mig inte själv musiker till skillnad från min man som har det som profession, däremot har musiken varit en stor och viktig del under hela min uppväxt, både i min familj och bland mina vänner.
När jag som 14-åring blev frälst efter att ha tagit ett kort break från Gud och det genom att ha svurit två gånger, slutat be kvällsbön gått på disco (vilket på den tiden räknades som mycket syndigt). 

Detta skedde under ett konfirmationsläger då jag kom tillbaka till Gud och verkligen fick möta Jesus och jag blev verkligen totalt förvandlad. Jag var inte uppvuxen i ett kristet hem men min mormor hade alltid berättat för mig om Jesus så denna barnatro fanns nerlagd i mig. Men nu skedde detta mirakel i mitt liv. 

Musiken, sångerna - på kvällarna samlades vi i ett litet litet rum där vi satt och sjöng lovsånger och bad tillsammans. Naturligtvis var det här något helt nytt för mig, visst hade jag gått i söndagsskolan, men detta var annorlunda. Först halade jag väl mest på men ju längre tiden gick så upplevde jag verkligen att Jesus var så närvarande. 

Ingen försökte övertyga mig även om vi hade konfirmationsunderdervisning och det var pastorer som deltog i dessa samlingar på kvällarna. Gud var där. En kväll måste Den Helige Ande ha kommit över oss, för jag bara grät och grät och under sång och bön tror jag att det var vid det tillfället Jesus flyttade in i mitt hjärta på allvar och sedan dess har jag aldrig låtit honom flytta ut igen.

Sedan när man hade konfirmerat sig så var det självklart att gå med i kyrkans Ungdomskör. Min far var som jag tidigare nämnt inte troende och han hade andra förhoppningar om sin dotterr - politiska sådana, gärna aktiv inom det socialistiska partiet. 

Men min övertygelse om det jag hade funnit överträffade  allting, inget kunde ge den tillfredsställelse som jag fick här. Jag hade verkligen blivit en radikal kristen och vägen dit var verkligen till stor del genom musiken. Plötsligt stötte jag på olika sångare och band som besökte vår kyrka. Återigen - musiken, den talade så starkt i mitt liv. Det var självklart vissa grupper och sångare som talade och berörde på ett särskilt sätt. Det var också en tid av väckelse i den här staden vid den här tiden, många ungdomar blev frälsta och vi var verkligen radikala i vår tro.

"Jag är alltid på väg mot en avlägsen destination, bortom det man kallar tid och rum" sjöng Ingmar Johansson, en sångare, gitarrist och låtskrivare som ofta kom och besökte vår kyrka. På den tiden fanns varken Youtube eller Facebook, och mobiltelefon existerade inte i våra liv. Jag hade i alla fall en egen kassettbandspelare och en gitarr hade jag också. Gick och tog gitarrlektioner, hade en kompis som lyckats ta ut ackorden på denna underbara låt. ..." Så vad du än gör vad du än tar dig för ska du aldrig släppa taget om denna osynliga hand som Jesus sträckt dig"

Åh vad denna sång betytt för mig och för så många av oss. Oj vad vi sjöng och vi tyckte allt vi var väldigt bra också! Men det var kraft och ande i det vi sjöng  - vi sög åt oss som svampar. Ja, för att sammanfatta allt det jag vill säga med detta är att sången och musiken fanns där och tog mig med inför tronen, fast jag nog egentligen inte förstod att det var precis var det vi höll på med. 

Vi gick med frimodighet hela vägen fram till tronen (Heb.4:16)- Jag sökte Jesus och jag fann Honom, jag gjorde mina önskningar kunniga inför honom och fick vad mitt hjärta begärde. Tänker tillbaka och blickar framåt med ett leende på läpparna, det är dags att börja göra samma sak igen med samma frimodighet.

Leave a comment