full screen background image

En titt i backspegeln

 
Det är redan en bit in i augusti och det känns som om tiden bara går fortare och fortare. Jag förstår inte vad som händer! 
Hur som helst: Jag har köpt en cykel i sommar. Önskar bara att jag cyklat mera än vad jag gjort, men man kan ju bättra sig.
 
Det märkliga var att jag fick tillbaka så många barndomsminnen när jag har cyklat. En hund och en prästkrage förde mig omkring 50 år bakåt i tiden... Det var som att titta i backspegeln.
 
En kvinna kom gående med sin hund på grusvägen där jag cyklade. Och det var väl inte så märkvärdigt, jag som ofta möter hundägare på mina promenader. Men, jag cyklade den här gången...
Jag blev påmind om den isande kyla och fruktan som jag upplevde som barn när en stor schäfer jagade mig. Jag hade plockat liljekonvaljer i en backe, när hunden upptäckte mig. Och jag slängde mig på cyklen med hunden jagande och skällande bakom mig. Ojoj, vad det gick undan!
 
Så cyklade ja vidare på min nya vita cykel, och såg fullt med prästkragar längs med vägen. 
Som barn lekte vi ofta med dessa blommor för att se om vi skulle bli gifta. De vita kronbladen plockades varsamt bort medans vi sa "gift, ogift, gift, ogift..." Det gällde att få "gift" på det sista bladet.
På badstranden var det ofta en tråd från en filt eller badlakan som sysselsatte oss. Vi snurrade tråden runt fingret för att få veta första bokstaven på den vi skulle gifta oss med. A, B, C, D, E...
 
Jag fortsätter reflektera utifrån det jag ser och upplever, och samtidigt tittar jag bakåt i backspegeln.
 
Det är konferenstider och vi ser alla åldrar blandas. Jag lägger märke till en liten pojke i 8-9 års ålder. Han har som många andra barn sin iPad med sig och lurar i öronen för att inte störa.
Det är fullt tryck i lokalen och alla kan vara med i lovsången när texterna rullas upp. Efter en stund är det så dags för Ulf Christiansson - och ingen är oberörd! Pojken fortsätter titta på sin Ipad, helt omedveten om vad som händer i lokalen. Och bibelorden kommer upp på skärmarna.
 
ALLT är så långt ifrån hur det var, när jag var i den åldern - och jag tittar återigen i backspegeln.
Min "aktivitet" på mötet, var att leta rätt på vilken sång vi skulle sjunga ur Segertoner. Pastorn sa ett nummer, och man måste vara allert så man inte missade det. Och man sjöng vers på vers... Sedan var det kollekt och man hade sina slantar med sig, och därefter var det dax för predikan.
I mammas bruna bibel försökte jag hitta dagens text. Nu började det bli långtråkigt, och man väntade och väntade att predikan skulle ta slut. För att orka en liten stund till fick man en Tulo, eller ännu bättre en vit Läkerol.
Kanske man fick tillåtelse att gå på toaletten...
 
Vad tog vi med oss in i framtiden från vår barndom, och vad ger vi nästa generation för verktyg in i vuxenlivet?
 
Vi kan bära med oss händelser och upplevelser som vi en gång inte rådde på, och där fruktan och oro nu kan ha funnit en boningsplats. I leken kan verklighetsflykten fått det utrymme, som trängt undan sann vägledning och korrigering, för att i värsta fall uppenbara sig som krossade drömmar. Vår "iPad" som spelar upp gamla minnen och föreställningar och hindrar oss att se och ta in det som händer här och nu.
 
Men hur ska jag nu resonera kring "tråkiga" möten som barn kan uppleva det? Och kanske inte bara barn...
Vi får konstatera att vi lever i en tid där underhållningsmentaliteten är en självklar del av tidsandan, OCH det är något som Guds Ord varnar för!
 
 🔹🔷🔹
Det ska du veta att i de sista dagarna 
skall det komma svåra tider.
Människorna skall älska njutning
i stället för Gud
och ha ett sken av gudsfruktan
men förneka dess kraft.
Håll dig borta från dem!
2Tim. 3:1,4-5
🔷 
 
Vänj den unge vid den väg han bör vandra... 
Jodå, jag vet vilket dilemma detta är. 
Inte alls så enkelt. Nästan omöjligt.
Kan man tycka.
Man blir uppgiven - nästan.
Orkar man verkligen ta tag i detta?
Men alla andra..? Hur ska man göra nu då?
 
Det finns en biblisk backspegel som för oss till sanningar och grundbultar vi inte får tappa och förlora. Kanske som vi till och med måste återerövra! Det är mycket i vår tid som påminner om hur det var för Israels barn en gång i tiden, innan de kom i fångenskap. Vi har en egenskap att vilja plocka ut russinen ur kakan, alla välsignelser och talet om en underbar framtid,  men det finns mycket annat också som talar till oss i vår tid - om vi vill och vågar lyssna.
 
Tio av Israels stammar fick på 700-talet f. Kr. uppleva hur assyrierna kom och erövrade dem, för att föra bort dem som fångar till Babylon. Tvåhundra år senare kom babylonierna och tog de resterande två stammarna, Juda och Benjamin. De hade fått en nådatid som krävde omvändelse och bättring, men man lyssnade inte.
 
Amos ropar - i vår tid! 
Backspegeln visar en tid för länge sedan - som i sin tur har en spegel in i framtiden...
Amos talade till ett folk fylld av självsäkerhet, egenrättfärgighet och brist på gudsfruktan.
Där är vi nu!
 
Eleonora Lahti
 

Veckans bloggare:
Eleonora Lahti

 
 
Marie Lönngren Sonesson
 
Marie Lönngren Sonesson
Tidigare inlägg från

Dag Bergkvist: Pennan i mästarens hand

by Radio Tio | maj 14, 2015

Det skrivs och framförs massor av musik nu. Eurovision. Kanske på Svensktoppen. Låtskrivarskolor och producentutbildningar växer nästan upp som svampar ur den svenska myllan. Den svenska musikbranschen är på topp. Ryktet om det svenska musikundret har lett till högvatten för musikindustrin i vårt land och banat väg för ett mycket gott rykte för svensk populärmusik.

Många av oss utövare är nog alla skyldiga ett tack till de som gått före, de konstnärliga utövare som med sin passion, talang och överlåtelse satt Sverige på världskartan. Vi kan rida på vågen om vi så vill, för vi har många öron i världen som med intresse lyssnar till all ny musik som kommer ut ur alla små och stora studios och datorer i vårt land.

Jag är en av dem som med intresse följer allt detta, just därför att det är fantastiskt roligt med musik. Musiken är en fantastisk gåva som går in i vår själ, tar tag i våra känslor och kan beröra det innersta av vårt innersta. Och om Gud är i musiken så kan han också beröra oss på djupet genom den.

Men det finns en sak som stör mig mitt i allt detta. Styrkan i mångfalden kan också vara vår absoluta svaghet, nämligen just massproduktionen. En het musikbransch kräver mycket låtskrivande. Mångfald innebär massproduktion. Massproduktionen kan därför nästan ge inflation i själva det konstnärliga skapandet.

Därför blir jag alldeles salig när det helt plötsligt dyker upp någonting som verkligen utmärker sig från mängden. När man får se och begrunda en Carl Larson talva mitt bland den vanligtvis vackra, allmänt accepterade men massproducerade Hötorgskonsten.

Visst kan man ha en Hötorgstavla på väggen. Den kan passa alldeles utmärkt och vara vacker i sammanhanget. Men ett verk av en riktig konstnär står ut som något alldeles särdeles i mängden. Det är beundransvärt och dyrbart på riktigt. Det är ett verkligt landmärke som i många generationer kommer att stå som modell för månget plagiat. Det behåller också, och till och med ökar, sitt värde för varje tid som går.

Att lyssna på årets bidrag till Eurovision och få höra exempelvis Italiens bidrag är lite av samma upplevelse. Nu röjer jag min personliga smak, men det bjuder jag gärna på.

Samma känsla fick jag idag när jag plockade ner en gammal platta från CD-hyllan för att lyssna på i bilen. I kontrast till all musik jag hittills har hört sticker denna produktion ut ur mängden på ett underbart sätt. ”The Live Adventure” med Steven Curtis Chapman fick mig att andas frisk luft på nytt, som doften utomhus om våren när solen bryter fram efter regnet. Hela plattan bygger på det bästa ur låtskrivarens karriär framfört med en enkelhet, humor och värme som bara kan komma rakt ut hjärtat på en sann singer-songwriter och genuin artist.

En varaktig musikalisk högkonjuktur kräver först och främst sånger, låtar och verk som är outstanding. Bra låtar är tidlösa. De är som en utomordentligt vacker skulptur – uthuggen ur ett stenblock ut mängden och bearbetad med största omsorg och noggrannhet in i minsta detalj. Det finns en harmoni mellan alla elementen.

De kan ofta sjungas såväl helt á capella som med symfoniorkester. De utgör en säregen och utsökt sammansättning av melodi, text och harmoni som inte återfinns någon annanstans. De som är ett klassiskt litterärt verk mitt ibland kioskromaner. Eller som en vacker sällsynt blomma som höjer sig över ängens mängder av gula maskrosor i midsommartid. De är som gyllene ”nuggets” som vaskas fram av en hängiven, outtröttlig och arbetssam guldgrävare från gryningstid till dess att natten faller på.

Dessa tidlösa konstnärliga verk föds inte hur som helst. Deras framfödsel kräver idogt arbete av de som har förmågan, gåvorna och talangen att sätta ord och ton på det vi värderar allra högst i livet. Vägen till den dyrbara pärlan kommer att vara kantad av möjligheter att ge upp – tusen gånger om.

Min bön är att de som anförtrotts den gåvan inte ska ge upp sin gåva, förringa sin talang eller gräva ned sitt pund. Världen kommer inte att tacka dem för det. Men om de fullgör sin uppgift på allvar blir det till rikedom och stor välsignelse för världen – för generatioer framöver.

Leret i krukmakarens hand. Mejseln i skulptörens hand. Penseln i målarens hand. Pennan i mästarens hand. Redskap, talang och hängivet arbete. Inget är mera värdefullt än detta.

Dag Bergkvist

Leave a comment