full screen background image

En titt i backspegeln

 
Det är redan en bit in i augusti och det känns som om tiden bara går fortare och fortare. Jag förstår inte vad som händer! 
Hur som helst: Jag har köpt en cykel i sommar. Önskar bara att jag cyklat mera än vad jag gjort, men man kan ju bättra sig.
 
Det märkliga var att jag fick tillbaka så många barndomsminnen när jag har cyklat. En hund och en prästkrage förde mig omkring 50 år bakåt i tiden... Det var som att titta i backspegeln.
 
En kvinna kom gående med sin hund på grusvägen där jag cyklade. Och det var väl inte så märkvärdigt, jag som ofta möter hundägare på mina promenader. Men, jag cyklade den här gången...
Jag blev påmind om den isande kyla och fruktan som jag upplevde som barn när en stor schäfer jagade mig. Jag hade plockat liljekonvaljer i en backe, när hunden upptäckte mig. Och jag slängde mig på cyklen med hunden jagande och skällande bakom mig. Ojoj, vad det gick undan!
 
Så cyklade ja vidare på min nya vita cykel, och såg fullt med prästkragar längs med vägen. 
Som barn lekte vi ofta med dessa blommor för att se om vi skulle bli gifta. De vita kronbladen plockades varsamt bort medans vi sa "gift, ogift, gift, ogift..." Det gällde att få "gift" på det sista bladet.
På badstranden var det ofta en tråd från en filt eller badlakan som sysselsatte oss. Vi snurrade tråden runt fingret för att få veta första bokstaven på den vi skulle gifta oss med. A, B, C, D, E...
 
Jag fortsätter reflektera utifrån det jag ser och upplever, och samtidigt tittar jag bakåt i backspegeln.
 
Det är konferenstider och vi ser alla åldrar blandas. Jag lägger märke till en liten pojke i 8-9 års ålder. Han har som många andra barn sin iPad med sig och lurar i öronen för att inte störa.
Det är fullt tryck i lokalen och alla kan vara med i lovsången när texterna rullas upp. Efter en stund är det så dags för Ulf Christiansson - och ingen är oberörd! Pojken fortsätter titta på sin Ipad, helt omedveten om vad som händer i lokalen. Och bibelorden kommer upp på skärmarna.
 
ALLT är så långt ifrån hur det var, när jag var i den åldern - och jag tittar återigen i backspegeln.
Min "aktivitet" på mötet, var att leta rätt på vilken sång vi skulle sjunga ur Segertoner. Pastorn sa ett nummer, och man måste vara allert så man inte missade det. Och man sjöng vers på vers... Sedan var det kollekt och man hade sina slantar med sig, och därefter var det dax för predikan.
I mammas bruna bibel försökte jag hitta dagens text. Nu började det bli långtråkigt, och man väntade och väntade att predikan skulle ta slut. För att orka en liten stund till fick man en Tulo, eller ännu bättre en vit Läkerol.
Kanske man fick tillåtelse att gå på toaletten...
 
Vad tog vi med oss in i framtiden från vår barndom, och vad ger vi nästa generation för verktyg in i vuxenlivet?
 
Vi kan bära med oss händelser och upplevelser som vi en gång inte rådde på, och där fruktan och oro nu kan ha funnit en boningsplats. I leken kan verklighetsflykten fått det utrymme, som trängt undan sann vägledning och korrigering, för att i värsta fall uppenbara sig som krossade drömmar. Vår "iPad" som spelar upp gamla minnen och föreställningar och hindrar oss att se och ta in det som händer här och nu.
 
Men hur ska jag nu resonera kring "tråkiga" möten som barn kan uppleva det? Och kanske inte bara barn...
Vi får konstatera att vi lever i en tid där underhållningsmentaliteten är en självklar del av tidsandan, OCH det är något som Guds Ord varnar för!
 
 🔹🔷🔹
Det ska du veta att i de sista dagarna 
skall det komma svåra tider.
Människorna skall älska njutning
i stället för Gud
och ha ett sken av gudsfruktan
men förneka dess kraft.
Håll dig borta från dem!
2Tim. 3:1,4-5
🔷 
 
Vänj den unge vid den väg han bör vandra... 
Jodå, jag vet vilket dilemma detta är. 
Inte alls så enkelt. Nästan omöjligt.
Kan man tycka.
Man blir uppgiven - nästan.
Orkar man verkligen ta tag i detta?
Men alla andra..? Hur ska man göra nu då?
 
Det finns en biblisk backspegel som för oss till sanningar och grundbultar vi inte får tappa och förlora. Kanske som vi till och med måste återerövra! Det är mycket i vår tid som påminner om hur det var för Israels barn en gång i tiden, innan de kom i fångenskap. Vi har en egenskap att vilja plocka ut russinen ur kakan, alla välsignelser och talet om en underbar framtid,  men det finns mycket annat också som talar till oss i vår tid - om vi vill och vågar lyssna.
 
Tio av Israels stammar fick på 700-talet f. Kr. uppleva hur assyrierna kom och erövrade dem, för att föra bort dem som fångar till Babylon. Tvåhundra år senare kom babylonierna och tog de resterande två stammarna, Juda och Benjamin. De hade fått en nådatid som krävde omvändelse och bättring, men man lyssnade inte.
 
Amos ropar - i vår tid! 
Backspegeln visar en tid för länge sedan - som i sin tur har en spegel in i framtiden...
Amos talade till ett folk fylld av självsäkerhet, egenrättfärgighet och brist på gudsfruktan.
Där är vi nu!
 
Eleonora Lahti
 

Veckans bloggare:
Eleonora Lahti

 
 
Marie Lönngren Sonesson
 
Marie Lönngren Sonesson
Tidigare inlägg från

Hanna Petián: Lovsång – Kärlekens yttryck

by Radio Tio | jul 01, 2015

Jag minns när jag första gången insåg att Gud existerar. Jag vet inte var, hur eller när (förmodligen många, många år sedan på en ungdomskonferens jag blivit medtvingad på) men jag vet att jag vid ett tillfälle stod som förstenad i publikhavet och betraktade det hängivna lovsångsteamet på scenen. De gav hela hjärtat i lovsång till Jesus. Var och en tycktes bara ha Jesus för ögonen och de brydde sig inte om någon annan. De bara brann av kärlek till Honom. Det slog mig där och då att de där unga lovsångsledarna bara måste ha en relation med Gud. Man kan inte fejka det där. Det var på riktigt.

Lovsång är egentligen inte svårare än så. Men vi måste såklart komplicera allting – Två snabba låtar och tre långsamma och man ska komma ihåg alla verser och alla bryggor och alla refränger. Man ska lyfta händerna och spela rätt ackord och det får inte låta falskt. Man ska gärna blunda lite heligt men samtidigt hålla ett öga på mötesledaren som kollar klockan när det är dags för nästa punkt på schemat och så vidare.

De här oskrivna reglerna tror jag är en konsekvens av människors rädsla för att tappa kontrollen ifall Helig Ande skulle ha någon invändning. Man vågar inte bli av med den där trygga vetskapen om vad som ska hända härnäst i gudstjänsten. Dessa rutiner finns i allt för många församlingar idag, även om de kan se lite olika ut. Nu menar jag inte att det som jag räknade upp är fel. Att till exempel lyfta händerna och sjunga bryggor kan dra ner Guds härlighet på ett helt underbart sätt om det görs av hjärtat och på Helig Andes direktiv - men inte om det görs på rutin. Rutiner gillrar religiösa fällor i våra kyrkor idag. Ingen vill väl fastna i dem men ändå ligger det tyvärr i vår köttsliga natur att göra just det.

Jag tror att vi ständigt behöver rannsaka oss själva och som Bibeln säger - sträva efter sinnets förnyelse. Vi behöver brinna för att hålla vattnet rent, levande och flödande i vår tillbedjan. Jag längtar efter ny, fräsch och profetisk lovsång, med ett ständigt fokus på Guds vilja och med en större andlig skärpa. Jag upplever att Gud vill göra så mycket mer genom vår lovsång och tillbedjan och vi behöver låta Honom komma precis som Han vill.

Vi behöver släppa kontrollen. Vi behöver våga släppa blicken från textskärmarna på väggen och istället fästa den på Jesus och börja sjunga vårt eget hjärtas sång. Våga älska honom med hela vår själ och med hela vår kraft. Våga strunta i om andra tycker att vi är konstiga om vi dansar eller ropar. Vi behöver våga söka honom helhjärtat offentligt på samma sätt som vi gör hemma i vår kammare. Vi kan inte dölja något inför vår Gud. Han ser i det fördolda och han vet om vi är ärliga eller om vi fejkar. Vem bryr sig om vad människor tycker när det är Gud vi ska behaga?

Jag tror att Gud längtar efter den dagen då vi slänger våra masker och slutar leka kyrka. När vi slutar låtsas att vi lever perfekta liv och när vi erkänner att vi inte är så heliga som vi vill framstå. När vi vågar vara öppna och ärliga inför varandra och inför Honom. Dagen då lovsång och tillbedjan blir en okontrollerad och självklar konsekvens av vår uppriktiga kärlek till Fadern.

”..du skall älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta, av hela din själ, av hela ditt förstånd och av hela din kraft. ” (Mark 12:28)

Jag kan nästan höra porlet av hur nytt levande vatten väntar på att få forsa över våra församlingar i Sverige med förnyelse, när vi vågar släppa taget om det trygga i våra mötespunkter. Att just släppa taget tror jag är en otroligt viktig nyckel för att väckelsen ska kunna bryta fram i Sverige, så som det många gånger har profeterats ut.

När jag leder lovsång brukar jag ofta uppmana församlingen att sjunga sin egen sång till Gud. Sådär som vi gör när vi är ensamma med Honom. Sångerna vi sjunger i kyrkan är bara sånger – begränsade ord som tjänar till att hjälpa oss att tillbe, men som inte på långa vägar kan beskriva den ära Han förtjänar. Lovsång är inte allsång på Skansen. Lovsång är en personlig kärlekssång till Gud. Och när vi alla kommer inför Gud på ett personligt plan så möts vi i hans härlighet tillsammans. Då blir vi ett i tillbedjan inför Honom. När vi prisar honom för den Han är och helhjärtat sträcker oss mot Honom så kan han inte låta bli att sträcka sig tillbaka mot oss. Han måste svara med kärlek, för det är så en kärleksrelation fungerar. Och varenda människa bidrar personligen till hur atmosfären blir i möteslokalen.

”Men där skall du söka Herren, din Gud, och du skall finna honom om du frågar efter honom av hela ditt hjärta och med hela din själ.” (5 Mose 4:29).


Den Helige Ande påminner mig ofta om den där första kärleken till Jesus. Och han leder mig ständigt tillbaka till den enkla, barnsliga kärlekssången till min far i himlen. Det är inte komplicerat eller svårt, tvärtom, det är det mest naturliga vi kristna kan göra.


Leave a comment