full screen background image

En titt i backspegeln

 
Det är redan en bit in i augusti och det känns som om tiden bara går fortare och fortare. Jag förstår inte vad som händer! 
Hur som helst: Jag har köpt en cykel i sommar. Önskar bara att jag cyklat mera än vad jag gjort, men man kan ju bättra sig.
 
Det märkliga var att jag fick tillbaka så många barndomsminnen när jag har cyklat. En hund och en prästkrage förde mig omkring 50 år bakåt i tiden... Det var som att titta i backspegeln.
 
En kvinna kom gående med sin hund på grusvägen där jag cyklade. Och det var väl inte så märkvärdigt, jag som ofta möter hundägare på mina promenader. Men, jag cyklade den här gången...
Jag blev påmind om den isande kyla och fruktan som jag upplevde som barn när en stor schäfer jagade mig. Jag hade plockat liljekonvaljer i en backe, när hunden upptäckte mig. Och jag slängde mig på cyklen med hunden jagande och skällande bakom mig. Ojoj, vad det gick undan!
 
Så cyklade ja vidare på min nya vita cykel, och såg fullt med prästkragar längs med vägen. 
Som barn lekte vi ofta med dessa blommor för att se om vi skulle bli gifta. De vita kronbladen plockades varsamt bort medans vi sa "gift, ogift, gift, ogift..." Det gällde att få "gift" på det sista bladet.
På badstranden var det ofta en tråd från en filt eller badlakan som sysselsatte oss. Vi snurrade tråden runt fingret för att få veta första bokstaven på den vi skulle gifta oss med. A, B, C, D, E...
 
Jag fortsätter reflektera utifrån det jag ser och upplever, och samtidigt tittar jag bakåt i backspegeln.
 
Det är konferenstider och vi ser alla åldrar blandas. Jag lägger märke till en liten pojke i 8-9 års ålder. Han har som många andra barn sin iPad med sig och lurar i öronen för att inte störa.
Det är fullt tryck i lokalen och alla kan vara med i lovsången när texterna rullas upp. Efter en stund är det så dags för Ulf Christiansson - och ingen är oberörd! Pojken fortsätter titta på sin Ipad, helt omedveten om vad som händer i lokalen. Och bibelorden kommer upp på skärmarna.
 
ALLT är så långt ifrån hur det var, när jag var i den åldern - och jag tittar återigen i backspegeln.
Min "aktivitet" på mötet, var att leta rätt på vilken sång vi skulle sjunga ur Segertoner. Pastorn sa ett nummer, och man måste vara allert så man inte missade det. Och man sjöng vers på vers... Sedan var det kollekt och man hade sina slantar med sig, och därefter var det dax för predikan.
I mammas bruna bibel försökte jag hitta dagens text. Nu började det bli långtråkigt, och man väntade och väntade att predikan skulle ta slut. För att orka en liten stund till fick man en Tulo, eller ännu bättre en vit Läkerol.
Kanske man fick tillåtelse att gå på toaletten...
 
Vad tog vi med oss in i framtiden från vår barndom, och vad ger vi nästa generation för verktyg in i vuxenlivet?
 
Vi kan bära med oss händelser och upplevelser som vi en gång inte rådde på, och där fruktan och oro nu kan ha funnit en boningsplats. I leken kan verklighetsflykten fått det utrymme, som trängt undan sann vägledning och korrigering, för att i värsta fall uppenbara sig som krossade drömmar. Vår "iPad" som spelar upp gamla minnen och föreställningar och hindrar oss att se och ta in det som händer här och nu.
 
Men hur ska jag nu resonera kring "tråkiga" möten som barn kan uppleva det? Och kanske inte bara barn...
Vi får konstatera att vi lever i en tid där underhållningsmentaliteten är en självklar del av tidsandan, OCH det är något som Guds Ord varnar för!
 
 🔹🔷🔹
Det ska du veta att i de sista dagarna 
skall det komma svåra tider.
Människorna skall älska njutning
i stället för Gud
och ha ett sken av gudsfruktan
men förneka dess kraft.
Håll dig borta från dem!
2Tim. 3:1,4-5
🔷 
 
Vänj den unge vid den väg han bör vandra... 
Jodå, jag vet vilket dilemma detta är. 
Inte alls så enkelt. Nästan omöjligt.
Kan man tycka.
Man blir uppgiven - nästan.
Orkar man verkligen ta tag i detta?
Men alla andra..? Hur ska man göra nu då?
 
Det finns en biblisk backspegel som för oss till sanningar och grundbultar vi inte får tappa och förlora. Kanske som vi till och med måste återerövra! Det är mycket i vår tid som påminner om hur det var för Israels barn en gång i tiden, innan de kom i fångenskap. Vi har en egenskap att vilja plocka ut russinen ur kakan, alla välsignelser och talet om en underbar framtid,  men det finns mycket annat också som talar till oss i vår tid - om vi vill och vågar lyssna.
 
Tio av Israels stammar fick på 700-talet f. Kr. uppleva hur assyrierna kom och erövrade dem, för att föra bort dem som fångar till Babylon. Tvåhundra år senare kom babylonierna och tog de resterande två stammarna, Juda och Benjamin. De hade fått en nådatid som krävde omvändelse och bättring, men man lyssnade inte.
 
Amos ropar - i vår tid! 
Backspegeln visar en tid för länge sedan - som i sin tur har en spegel in i framtiden...
Amos talade till ett folk fylld av självsäkerhet, egenrättfärgighet och brist på gudsfruktan.
Där är vi nu!
 
Eleonora Lahti
 

Veckans bloggare:
Eleonora Lahti

 
 
Marie Lönngren Sonesson
 
Marie Lönngren Sonesson
Tidigare inlägg från

Joakim Claesson: Ett liv "på bussen"

by Radio Tio | jul 08, 2015

Tre av mina familjemedlemmar fyller år i juli. Det passar inte så bra ihop med att man har semester. Den s.k. semesterkassan blir lite tunn, eftersom man gärna vill ge en liten present till personen som fyller år. Även en stor del av planeringen går åt att veta vart man befinner sig på semestern, så att den som fyller år den dagen tycker att det är ok att bli uppvaktad utanför hemmet. Inte alltid en lätt sak.

Jag tror att mina barn har förstått att vi verkligen försökt göra det så bra som möjligt och att vi valt att se till varje familjemedlems bästa. Därför blev jag så oerhört stolt och glad när min äldsta dotter Martina valde att lägga sin lediga helg (och sina pengar) på att ta bussen från Stockholm till vår lilla stuga på Öland, där vi firar vår semester i år. 7,5 timmar tog resan. Varför? För att fira sin kära mamma på födelsedagen. En välplanerad överraskning som gjorde mamma Cecilia helt mållös, tårögd och otroligt glad.
 
Min dotter har det ”största” hjärta jag vet. Hon hade bara en sak i sitt sinne – att glädja sin mor. Hon visste vad det skulle betyda för Cecilia när hon kom på besök. Att offra all den tiden i en buss var inget problem för henne, för hon visste resultatet – en riktigt glad mamma.

Tänk om vi alla valde att ha samma inställning till Gud. Att vi gav det där lilla extra för att visa Gud att vi verkligen älskar honom. Ett överlåtet hjärta är det enda som Gud verkligen vill ha. På samma sätt som Cecilia, när det gäller Martina, kräver inte Gud något av oss. Han blir bara otroligt glad när vi ger vårt hjärta till honom.
 
Jag vet att jämförelsen ovan haltar lite, men jag tror ni förstår min poäng. Om vi lever ett liv där vi ger hela vårt hjärta till Gud, så blir inget sig likt. Vi kommer att ”sätta oss på bussen i 7,5 timmar” för att göra det han vill att vi ska göra och inte för att VI tycker det är kul. Han kommer i centrum för det vi gör och vi får vara med och påverka människor överallt där vi går fram, eftersom vi vet vad vi ska göra för att göra hans vilja.
 
Ett överlåtet hjärta börjar i lovsång och tillbedjan. Att helt osjälviskt bara upphöja och tillbe Jesus, där alla våra egna behov läggs åt sidan. Då får Gud möjlighet att påverka våra liv i en helt annan riktning än vad vi själva kanske hade valt. Ett liv ”på bussen” för att förändra människor.
 
 

Leave a comment