full screen background image

En titt i backspegeln

 
Det är redan en bit in i augusti och det känns som om tiden bara går fortare och fortare. Jag förstår inte vad som händer! 
Hur som helst: Jag har köpt en cykel i sommar. Önskar bara att jag cyklat mera än vad jag gjort, men man kan ju bättra sig.
 
Det märkliga var att jag fick tillbaka så många barndomsminnen när jag har cyklat. En hund och en prästkrage förde mig omkring 50 år bakåt i tiden... Det var som att titta i backspegeln.
 
En kvinna kom gående med sin hund på grusvägen där jag cyklade. Och det var väl inte så märkvärdigt, jag som ofta möter hundägare på mina promenader. Men, jag cyklade den här gången...
Jag blev påmind om den isande kyla och fruktan som jag upplevde som barn när en stor schäfer jagade mig. Jag hade plockat liljekonvaljer i en backe, när hunden upptäckte mig. Och jag slängde mig på cyklen med hunden jagande och skällande bakom mig. Ojoj, vad det gick undan!
 
Så cyklade ja vidare på min nya vita cykel, och såg fullt med prästkragar längs med vägen. 
Som barn lekte vi ofta med dessa blommor för att se om vi skulle bli gifta. De vita kronbladen plockades varsamt bort medans vi sa "gift, ogift, gift, ogift..." Det gällde att få "gift" på det sista bladet.
På badstranden var det ofta en tråd från en filt eller badlakan som sysselsatte oss. Vi snurrade tråden runt fingret för att få veta första bokstaven på den vi skulle gifta oss med. A, B, C, D, E...
 
Jag fortsätter reflektera utifrån det jag ser och upplever, och samtidigt tittar jag bakåt i backspegeln.
 
Det är konferenstider och vi ser alla åldrar blandas. Jag lägger märke till en liten pojke i 8-9 års ålder. Han har som många andra barn sin iPad med sig och lurar i öronen för att inte störa.
Det är fullt tryck i lokalen och alla kan vara med i lovsången när texterna rullas upp. Efter en stund är det så dags för Ulf Christiansson - och ingen är oberörd! Pojken fortsätter titta på sin Ipad, helt omedveten om vad som händer i lokalen. Och bibelorden kommer upp på skärmarna.
 
ALLT är så långt ifrån hur det var, när jag var i den åldern - och jag tittar återigen i backspegeln.
Min "aktivitet" på mötet, var att leta rätt på vilken sång vi skulle sjunga ur Segertoner. Pastorn sa ett nummer, och man måste vara allert så man inte missade det. Och man sjöng vers på vers... Sedan var det kollekt och man hade sina slantar med sig, och därefter var det dax för predikan.
I mammas bruna bibel försökte jag hitta dagens text. Nu började det bli långtråkigt, och man väntade och väntade att predikan skulle ta slut. För att orka en liten stund till fick man en Tulo, eller ännu bättre en vit Läkerol.
Kanske man fick tillåtelse att gå på toaletten...
 
Vad tog vi med oss in i framtiden från vår barndom, och vad ger vi nästa generation för verktyg in i vuxenlivet?
 
Vi kan bära med oss händelser och upplevelser som vi en gång inte rådde på, och där fruktan och oro nu kan ha funnit en boningsplats. I leken kan verklighetsflykten fått det utrymme, som trängt undan sann vägledning och korrigering, för att i värsta fall uppenbara sig som krossade drömmar. Vår "iPad" som spelar upp gamla minnen och föreställningar och hindrar oss att se och ta in det som händer här och nu.
 
Men hur ska jag nu resonera kring "tråkiga" möten som barn kan uppleva det? Och kanske inte bara barn...
Vi får konstatera att vi lever i en tid där underhållningsmentaliteten är en självklar del av tidsandan, OCH det är något som Guds Ord varnar för!
 
 🔹🔷🔹
Det ska du veta att i de sista dagarna 
skall det komma svåra tider.
Människorna skall älska njutning
i stället för Gud
och ha ett sken av gudsfruktan
men förneka dess kraft.
Håll dig borta från dem!
2Tim. 3:1,4-5
🔷 
 
Vänj den unge vid den väg han bör vandra... 
Jodå, jag vet vilket dilemma detta är. 
Inte alls så enkelt. Nästan omöjligt.
Kan man tycka.
Man blir uppgiven - nästan.
Orkar man verkligen ta tag i detta?
Men alla andra..? Hur ska man göra nu då?
 
Det finns en biblisk backspegel som för oss till sanningar och grundbultar vi inte får tappa och förlora. Kanske som vi till och med måste återerövra! Det är mycket i vår tid som påminner om hur det var för Israels barn en gång i tiden, innan de kom i fångenskap. Vi har en egenskap att vilja plocka ut russinen ur kakan, alla välsignelser och talet om en underbar framtid,  men det finns mycket annat också som talar till oss i vår tid - om vi vill och vågar lyssna.
 
Tio av Israels stammar fick på 700-talet f. Kr. uppleva hur assyrierna kom och erövrade dem, för att föra bort dem som fångar till Babylon. Tvåhundra år senare kom babylonierna och tog de resterande två stammarna, Juda och Benjamin. De hade fått en nådatid som krävde omvändelse och bättring, men man lyssnade inte.
 
Amos ropar - i vår tid! 
Backspegeln visar en tid för länge sedan - som i sin tur har en spegel in i framtiden...
Amos talade till ett folk fylld av självsäkerhet, egenrättfärgighet och brist på gudsfruktan.
Där är vi nu!
 
Eleonora Lahti
 

Veckans bloggare:
Eleonora Lahti

 
 
Marie Lönngren Sonesson
 
Marie Lönngren Sonesson
Tidigare inlägg från

Lena Andersson Hubbard: Ibland måste vi vänta

by Radio Tio | sep 13, 2015

Jag hade tänkt skriva om ett helt annat ämne men det får bli en annan gång. Det som ligger närmast mitt hjärta just nu är allt som hänt under min vistelse i Sverige i sommar. Jag bor i USA sedan 2001 då jag gifte mej med min amerikanske man Tobe. Under dessa fjorton år har jag bara varit hemma i Sverige vart tredje år och då bara ett par veckor varje gång. 

Den här sommaren har varit speciell då jag tillbringat två månader i Sverige med anledning av releasen av min nya CD. Jag har gjort TV- och radiointervjuer, både dagstidningar och veckotidningar. Både sekulära och kristna media. Det har varit en boll i rullning kan man säga och jag är överväldigad över all positiv respons. 

Jag har en publicist som har hjälpt till att sätta igång det hela men jag tror att även han är förvånad över hur lätt det gått. Jag ser helt klart Guds underbara hand i det hela och det är så häftigt hur Han kan använda allt som hände i mitt liv innan frälsningen för att nå människor med frälsningsbudskapet. I varje intervju har jag fått tillfälle att nämna hur jag blev frälst och hur Gud har förvandlat mitt liv.

Min man Tobe och jag har skrivit alla sånger på CD:n och den har tagit närmare två år att fullborda. Dels för att vi båda har vanliga jobb men det har också kommit en del saker emellan. Jag upplever som att djävulen faktiskt försökte döda mej två gånger i början på 2014. Först i februari fick jag blodförgiftning av ett bett från min lilla katt och fick tillbringa två nätter på sjukhus där jag fick 13 påsar antibiotika. 

Tre veckor senare voltade jag med min Blazer på motorvägen i 110 km/timmen och totalkvaddade bilen. Helt klart änglabeskydd och det hade kunnat gå mycket illa. Jag kände Guds frid igenom båda dessa tillbud och jag vet att han räddade mitt liv. Bilolyckan kunde slutat så mycket värre och det tog nästan ett år att bli helt återställd till full styrka och energi.

Tidigt i våras gick vi till några vänners församling här i Phoenix där vi bor. En väldigt karismatisk församling med en afrikansk pastor som Gud kallat till Amerika. Efter mötet introducerade våra vänner oss för en man som nästan omedelbart började profetera över mej. Han sa bland annat att jag bara skulle gå och att Gud skulle öppna dörrar när jag tog steg i tro. Han nämnde även Carolas namn vilket var lite häftigt då han inte visste någonting om mej.

Jag fyllde sextio år i april i år. För femton, tjugo år sedan sa en kristen vän till mej att vissa kommer in i sin kallelse först när dom är sextio. Inte precis sånt man vill höra när man är sådär trettioåtta-fyrtio.  Jag har blivit påmind om det nu i sommar.

Gud har en plan och ibland måste vi vänta. Det tog sexton är från det jag blev frälst till jag fick gifta mej till exempel. Jag tänker att ibland måste man kanske vänta så man kan få vara en uppmuntran för någon annan. Att det inte är försent att komma ut med sin första kristna CD när man är sextio är också ett vittnesbörd. Om vi lyssnar på djävulen så är vi aldrig i rätt ålder. Jag kände mej oerhört gammal redan när jag var tjugosex. Då hade jag ännu inte mött Jesus och denna världens diktat var att man skulle vara purung. Särskilt om man var tjej.

Nu är jag sextio och njuter av mognaden och erfarenheten som livet har gett. Särskilt den här sommaren har Gud visat mej den rikedom som tillryggalagda år innebär.

Gud sätter allt i evighetsperspektiv. Vi är inte klara med vår kallelse här på jorden förrän det är tid att lämna den. Gud har alltid något nytt som han vill visa. Någon ny välsignelse som han vill låta flöda genom oss. Särskilt vi som har musikens gåva behöver hålla den levande. Gud vill använda oss. I denna tid och alla tider. Jag står på det här ordet och det kan du som är lite till åren också ta till dej.

Hosea 2:15 ”Du ska få sjunga som i din ungdoms dagar

Sångerskan Lena Andersson Hubbard

Leave a comment