full screen background image

Sverige och socialism

 
 

Jag skriver det här dagen efter Sveriges Nationaldag. Såg lite grand från Skansen på TV på nätet. Härligt att se alla svenska flaggor. Tror svenskarna behöver få känna stolthet över sitt land. Särskilt nu med så mycket våld och osäkerhet i landet. Ondskan tog en gång nationalismen och perverterade den så vi behöver ta den tillbaka. Vi kan vara stolta över vårt land precis som vi är stolta över vår familj eller vår församling. Gud har instiftat alla tre och dom krafter som vill bryta ned någon av dessa är inte från Gud. Vi har också rätt att försvara vårt land och det vi tror på.

I Bibeln står det:

”Och han har skapat människosläktets alla folk, alla från en enda stamfader, till att bosätta sig utöver hela jorden; och han har fastställt för dem bestämda tider och utstakat de gränser inom vilka de skola bo --detta för att de skola söka Gud, om de till äventyrs skulle kunna treva sig fram till honom och finna honom; fastän han ju icke är långt ifrån någon enda av oss”.…

Apostlagärningarna 17:26-27

”Det är du som har fastställt alla jordens gränser; sommar och vinter äro skapade av dig”.

Psalm 74:17

Det finns något väldigt bra med globalism. Vi har möjlighet att resa och ha utbyte av andra kulturer. Men Gud har skapat gränser som ett beskydd för alla olika folk. Ja, vi är alla Guds skapelser men vi har olika kulturer och vi är inte ett enda folk. Djävulens plan är att bryta ned alla gränser så att ondskan kan översvämma överallt. Och det gäller både länder och gränser för hur vi ska leva. Råmärken som Bibeln talar om som finns där som ett beskydd.

”Flytta inte ett gammalt råmärke, ett sådant som dina fäder har satt upp”.

Ordspråksboken 22:28

Vi som kristna vet ju vad Bibeln säjer om den yttersta tiden att Anti-Krist ska regera i en värld utan gränser och att det kommer att bli den värsta diktatur som världen har sett.

Dom som vurmar för öppna gränser har också glömt att det faktiskt inte var så länge sedan vi hade ”Fattig-Sverige”. Min morfar t.ex. var född 1899. Han började jobba när han var 13 år. Han fick det bra sen men det var fattigt när han växte upp med 8 syskon. Han dog 1986.

Min pappa har alltid sagt att dom mest nationalistiska svenskarna är dom som bor utomlands. Det kan nog stämma. Jag skrev en gång förut att jag skulle skriva om att jag är stolt över Sverige men sen kom annat emellan. Sverige har rykte om sej att vara socialistiskt men jag ser en helt annan ådra. Tänk på alla internationella företag som kommit från Sverige och som vittnar om en entreprenörsanda av stora mått. Det bor flera miljoner mer människor i exempelvis Los Angeles och ändå har företag som Volvo, SAAB, Electrolux, Husqvarna och IKEA kommit från lilla Sverige. Vi har också många, många svenska uppfinningar. Googla det så får du se. Min amerikanske man och jag brukar skoja om det och tävla om vilket land som har flest och han drar alltid till med att mjölkkartongerna är svenska. Vilket är sant. Tetrapac är en svensk uppfinning 😉

Här i USA ser man hur unga människor dras mot socialism. Många av universiteten har vänsterinriktade professorer som influerar dom unga. USA som en gång var den nation som starkast stod emot kommunismen. Man framställer socialismen som “det goda” samhället. Man lär ungdomen t.ex. att Amerika är ont och att allt som Amerika står för ska bekämpas.

Visa mej ett socialistiskt land som upphöjer Gud. Det finns inte. Staten blir Gud och det som människorna måste se upp till. Samma i Sverige. Partierna på vänsterkanten framställer sej själva som ”dom goda”. En väldigt självrättfärdig syn där man inte behöver Gud eller förlåtelse för synder.

Läste på Facebook igår en fras som gick i stil med: ”Om man inte är stolt över sitt land har man inte heller någon anledning att försvara det”.

”Så sade HERREN: »Ställ eder vid vägarna och sen till, och fråga efter forntidens stigar, fråga vilken väg som är den goda vägen, och vandra på den, så ska ni finna ro för edra själar.» Jeremia 6:16

(Jag har skrivit en sång på svenska om det här som kommer snart….)

Jag tror att Sverige står inför ett ödesval precis som Amerika gjorde i det senaste valet. Vi som kristna måste rösta med Gud.

Var välsignade!

 

Veckans bloggare:
Lena A Hubbard

 
 
Marie Lönngren Sonesson
 
Marie Lönngren Sonesson
Tidigare inlägg från

Magnus Brengesjö: Min vän, jag kämpar också!

by Radio Tio | okt 07, 2015

(Utdrag ur en sång som jag skrev våren 2012)

För tre och ett halvt år sedan, våren 2012, blev jag sjukskriven. Symtomen visade på utbränning. Jag hade nyligen flyttat med familjen (fru och två barn), från Göteborg till min barndoms kommun Mullsjö, tagit på mig alldeles för många ansvarsuppgifter på nya jobbet såsom schemaläggning, tjänstefördelning, IT-ansvar, undervisning... et c, startat en del renoveringsprojekt i det nya boendet, skulle snart fylla fyrtio... kort sagt, ”att göra- listan” var bortom rimlighetens gräns. 

Jag hamnade i någon sorts prestations-koma där jag inte förmådde att göra något alls. Jag valde att söka hjälp innan jag kraschade fullständigt. Resultatet blev heltidssjukskrivning i tillräckligt lång tid för att hindra mig för att gå tillbaka in i ekorrhjulen igen. Hade jag fått bestämma själv hade jag varit tillbaka i arbete redan efter ett par veckor men min läkare var visare, han förstod bättre. Jag är så tacksam till läkaren, vars namn jag glömt, men som på akuten på Ryhov tog sig tid och lyssnade på mig när han ställt frågan om vilka ansvarsuppgifter jag hade, och jag räknade upp en lista som inte ville ta slut... 

När jag var klar sa han bara. 
”Min vän, du håller på att bränna ut dig! Jag har sett det många gånger förut, du får inte gå tillbaka till jobbet förrän du förstått allvaret i det själv!”
Han sjukskrev mig i tre veckor. Efter tre veckor tyckte jag mig utvilad och redo för att gå tillbaka till jobbet.
”Inte en chans! menade läkaren, jag sjukskriver dig fyra veckor till ” 

Läkarens reaktion kan tyckas märklig när man i några korta rader återger den så här i text men jag kan inte med ord uttrycka vad de extra sjukskrivnings-veckorna betydde för mig. Han förstod mig bättre än jag förstod mig  själv. Han såg att hjulen inte hade slutat snurra för mig, han såg att jag inte fattat allvaret i att bränna ut sig, han såg att jag inte hamnat i depression och apati ännu, men mycket väl kunde hamna i det om jag fortsatte som jag gjorde.

De kommande dagarna efter sjukskrivnings-förlängningen så kom verkligheten sakta men säkert ifatt mig. Luften gick ur mig som i en överdrivet upp-pumpad luftmadrass som någon stuckit hål på. Sanningen om vad jag höll på att göra med mig själv sjönk långsamt in och fick mig att påbörja en inventering av mitt livs lager som pågått till denna dag och som kommer att pågå länge än. 

Jag började ta långa promenader, jag som under många år satt löpning och långdistansträning högt i min prioriteringslista, orkade liksom inte med mer än promenader, men själen jublade! Missförstå mig inte, jag tror löpning och träning är nyttigt för både kropp och själ, men för mig låg det en prestation med i det som nu kändes meningslös. Promenaderna var befriande och själen började sjunga på ett sätt som jag inte upplevt sen barndomen. Bokstavligen sjunga! Melodier och sånger började ”rinna” ur mig som smältvatten en vårdag. Jag- musiklärare, sångare och musiker- som alltid velat skriva och komponera, men som alltid jämfört mig med de som är så mycket bättre, och nästan alltid hamnade i skrivkramp. Jag liksom upplevde en förlösning av själen som var musik i sig själv, utan skrivkramp, bara hälsogivande. 

Jag började fylla Röstmemot på min iPhone med melodier, klagovisor och lovsånger. Min svärmor (Märtha-Greta Halldorf) som överöst mig med dikter och önskemål om att någon gång tonsätta någon av dessa dikter, fick nu uppleva det motsatta, att jag ”överöste” henne med tonsättningar på hennes dikter. (Som parentes kan jag tillägga att det kommer ut ett material våren 2016 med 20 av mina tonsättningar på dessa dikter under namnet ”På starka örnavingar”. En blandning av körarr och visor) 

Den kreativa sidan av min personlighet upplevde en frigörelse som jag aldrig trodde jag skulle få uppleva och jag kände, aldrig mer! Aldrig mer vill jag tillbaka in i ekorrhjulen igen som fyller mitt liv med måsten och krav och som kväver det kreativa och överröstar det ljuva porlet från själsbäcken. Aldrig mer vill jag fylla min tid med sådant som kväver mitt liv. 

I trädgården som hörde till bostadsrätten som vi var nya förvaltare av så fanns det ett område på ca 20 m2 som var helt igenvuxet av sly och och gräs. Det gränsade liksom till en vildvuxen gammal bäckfåra med allsköns träd och växter och ogräs som nu tagit över en del av vår trädgård. Jag tog hjälp av min pappa och hans röjsåg och ägnade en dag åt att ta bort allt sly och ogräs för att sedan gräva upp och ta bort rötter. Det var ett riktigt svettigt arbete, en del av slyträden var lika tjocka som mina handleder. När vi fått bort hälften, så blev ett träd synligt som stått där mycket längre. Det liknade ett gammalt äppelträd, men var så medtaget att det var svårt att bestämma sorten. När vi stod där och betraktade trädet så kom närmaste grannen förbi.

”Vill ni veta historien om det trädet? frågade han.”
"Javisst", sa vi och så berättade han följande:
Trädet hade varit hans, han pekade på några underbart blommande träd i sin trädgård som var av samma sort. (Detta var i maj månad) Sorten var något som liknade japansk körsbär och som blommade och doftade underbart. Han som ägde våran tomt innan oss hade flera år tidigare bett att få ta över ett träd som grannen ändå tänkt göra sig av med då han skulle bygga ett växthus där trädet hade stått. Gamla ägaren fick ta över trädet, men trädet blev liggande en vecka innan det kom i jorden. Trädet tog sig aldrig och då valde gamla ägaren att låta hela den delen av gräsmattan få växa igen. Samma del som jag och min pappa nu börjat rensa och återställa.
”Vi tar ner trädet och slänger det! Det är ändå dött, tyckte min pappa.”

Något klack till i mig...

”Nej, vi ger det ett år! sa jag. Vi låter det stå kvar ett år så får vi se. Har det inte tagit sig då så tar vi bort det! ”


Detta var våren 2011, ett knappt år innan jag blev sjukskriven. Ett år senare när maj månad infann sig så hade jag varit sjukskriven i sju veckor. Sju veckor som betydde oerhört mycket för mig. Jag skulle tillbaka till jobbet på 25 % men kände att aldrig, aldrig skulle jag gå tillbaka in i hjulen igen. Jag började med att bestämma, vad vill jag inte ”skära bort” från mitt arbete, vad kan jag inte vara utan? Det resulterade i att jag skar bort allt utom undervisningen (jag är lärare). När jag bestämt det så gick jag till chefen (som var mycket tillmötesgående) och berättade vad jag kommit fram till och att jag var nöjd med ”bara det” tills vidare. Det var oerhört befriande och själen fortsatte att sjunga sina melodier, klagovisor och lovsånger trots att jag började arbeta igen.


När blomningstiden började våren 2012 så skedde undret. Trädet som ”jag låtit stå kvar” ett år, blommade och doftade med en prakt som överglänste grannens. Han kom över och undrade förvånat; ”Vad har du gjort med trädet för att få det att blomma så?”


Jag svarade att jag är lika förvånad själv men att det nog berodde på att det nu fick näring igen. Allt sly och ogräs som jag och pappa rensade bort var nog det som stal allt det som trädet behövde för att växa, blomma och dofta...När han gått så blev jag stående kvar en stund, jag kände Guds närvaro oerhört starkt, så jag gick ner på knä. Gud talade till mig, han sa:


”Magnus, trädet är du. Du är trädet. Du har låtit sly och ogräs få växa upp och det har stulit näringen från dig som du behöver för att växa, blomma och dofta. Nu har du låtit mig få rensa i ditt liv, nu vill jag att du skall växa, blomma och dofta igen. Se till att inte låta nytt sly och ögräs kväva ditt liv! ”


Magnus Brengesjö den 2/9 2015
Mullsjö

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Leave a comment