full screen background image

En titt i backspegeln

 
Det är redan en bit in i augusti och det känns som om tiden bara går fortare och fortare. Jag förstår inte vad som händer! 
Hur som helst: Jag har köpt en cykel i sommar. Önskar bara att jag cyklat mera än vad jag gjort, men man kan ju bättra sig.
 
Det märkliga var att jag fick tillbaka så många barndomsminnen när jag har cyklat. En hund och en prästkrage förde mig omkring 50 år bakåt i tiden... Det var som att titta i backspegeln.
 
En kvinna kom gående med sin hund på grusvägen där jag cyklade. Och det var väl inte så märkvärdigt, jag som ofta möter hundägare på mina promenader. Men, jag cyklade den här gången...
Jag blev påmind om den isande kyla och fruktan som jag upplevde som barn när en stor schäfer jagade mig. Jag hade plockat liljekonvaljer i en backe, när hunden upptäckte mig. Och jag slängde mig på cyklen med hunden jagande och skällande bakom mig. Ojoj, vad det gick undan!
 
Så cyklade ja vidare på min nya vita cykel, och såg fullt med prästkragar längs med vägen. 
Som barn lekte vi ofta med dessa blommor för att se om vi skulle bli gifta. De vita kronbladen plockades varsamt bort medans vi sa "gift, ogift, gift, ogift..." Det gällde att få "gift" på det sista bladet.
På badstranden var det ofta en tråd från en filt eller badlakan som sysselsatte oss. Vi snurrade tråden runt fingret för att få veta första bokstaven på den vi skulle gifta oss med. A, B, C, D, E...
 
Jag fortsätter reflektera utifrån det jag ser och upplever, och samtidigt tittar jag bakåt i backspegeln.
 
Det är konferenstider och vi ser alla åldrar blandas. Jag lägger märke till en liten pojke i 8-9 års ålder. Han har som många andra barn sin iPad med sig och lurar i öronen för att inte störa.
Det är fullt tryck i lokalen och alla kan vara med i lovsången när texterna rullas upp. Efter en stund är det så dags för Ulf Christiansson - och ingen är oberörd! Pojken fortsätter titta på sin Ipad, helt omedveten om vad som händer i lokalen. Och bibelorden kommer upp på skärmarna.
 
ALLT är så långt ifrån hur det var, när jag var i den åldern - och jag tittar återigen i backspegeln.
Min "aktivitet" på mötet, var att leta rätt på vilken sång vi skulle sjunga ur Segertoner. Pastorn sa ett nummer, och man måste vara allert så man inte missade det. Och man sjöng vers på vers... Sedan var det kollekt och man hade sina slantar med sig, och därefter var det dax för predikan.
I mammas bruna bibel försökte jag hitta dagens text. Nu började det bli långtråkigt, och man väntade och väntade att predikan skulle ta slut. För att orka en liten stund till fick man en Tulo, eller ännu bättre en vit Läkerol.
Kanske man fick tillåtelse att gå på toaletten...
 
Vad tog vi med oss in i framtiden från vår barndom, och vad ger vi nästa generation för verktyg in i vuxenlivet?
 
Vi kan bära med oss händelser och upplevelser som vi en gång inte rådde på, och där fruktan och oro nu kan ha funnit en boningsplats. I leken kan verklighetsflykten fått det utrymme, som trängt undan sann vägledning och korrigering, för att i värsta fall uppenbara sig som krossade drömmar. Vår "iPad" som spelar upp gamla minnen och föreställningar och hindrar oss att se och ta in det som händer här och nu.
 
Men hur ska jag nu resonera kring "tråkiga" möten som barn kan uppleva det? Och kanske inte bara barn...
Vi får konstatera att vi lever i en tid där underhållningsmentaliteten är en självklar del av tidsandan, OCH det är något som Guds Ord varnar för!
 
 🔹🔷🔹
Det ska du veta att i de sista dagarna 
skall det komma svåra tider.
Människorna skall älska njutning
i stället för Gud
och ha ett sken av gudsfruktan
men förneka dess kraft.
Håll dig borta från dem!
2Tim. 3:1,4-5
🔷 
 
Vänj den unge vid den väg han bör vandra... 
Jodå, jag vet vilket dilemma detta är. 
Inte alls så enkelt. Nästan omöjligt.
Kan man tycka.
Man blir uppgiven - nästan.
Orkar man verkligen ta tag i detta?
Men alla andra..? Hur ska man göra nu då?
 
Det finns en biblisk backspegel som för oss till sanningar och grundbultar vi inte får tappa och förlora. Kanske som vi till och med måste återerövra! Det är mycket i vår tid som påminner om hur det var för Israels barn en gång i tiden, innan de kom i fångenskap. Vi har en egenskap att vilja plocka ut russinen ur kakan, alla välsignelser och talet om en underbar framtid,  men det finns mycket annat också som talar till oss i vår tid - om vi vill och vågar lyssna.
 
Tio av Israels stammar fick på 700-talet f. Kr. uppleva hur assyrierna kom och erövrade dem, för att föra bort dem som fångar till Babylon. Tvåhundra år senare kom babylonierna och tog de resterande två stammarna, Juda och Benjamin. De hade fått en nådatid som krävde omvändelse och bättring, men man lyssnade inte.
 
Amos ropar - i vår tid! 
Backspegeln visar en tid för länge sedan - som i sin tur har en spegel in i framtiden...
Amos talade till ett folk fylld av självsäkerhet, egenrättfärgighet och brist på gudsfruktan.
Där är vi nu!
 
Eleonora Lahti
 

Veckans bloggare:
Eleonora Lahti

 
 
Marie Lönngren Sonesson
 
Marie Lönngren Sonesson
Tidigare inlägg från

Alf Lax: En musikupplevelse!

by Radio Tio | okt 21, 2015
Jag var trumpetare i Jönköpings musikskolas blåsorkester på 60-talet.
Den leddes av bla. pensionerade militärmusiker. Dom var duktiga,erfarna musiker, som såg värdet i att få lära ut sin konst till 100-tals barn och ungdomar.
Även frikyrkan har haft denna fina musiktradition, att lära barnen spela och sjunga.

Idag är det inte så utbrett, tyvärr. Det är inte så vanligt att barn/ ungdomar får chansen att 
lära sig hantera blåsinstrument, som t.ex. trumpet, trumbon, saxofon, fagott, klarinett m.m. Dessa musikfanjunkare lade ner ett enormt arbete och vi var många som lärde oss spela.

Hur som helst, nu var den stora dagen inne. Det var dags för den årliga Vår-konserten. 
Den hölls varje år på Per-Brahe-Gymnasiet. Där fanns det en stor pampig konserthall med en rejäl scen.Orkestern satt uppradad på scenen och konserthallen var överfylld av nyfikna, förväntansfulla föräldrar.Jag och en kille som hette Frisk hade fått ett hedersuppdrag. Vi skulle öppna konserten med en fanfar! Vi var klädda i blå uniformer med varsin båtmössa på huvudet. Fanfar-trumpeterna var smyckade med färgglada fanor. 

Vi gick ut på scenen och ställde oss på var sin sida om orkestern, det var c:a 10 meter 
mellan oss. Överenskommelsen var sådan, att jag skulle räkna in Frisk på tre, när Fanjukararen Engqvist gjorde ett tecken med handen. Nervöst stirrande på fanjunkaren, som stod i mitt gången, längst bak i konserthallen, såg jag hans hand göra ett tecken. Jag vände huvudet lite försiktigt mot Frisk och väs-viskade: "ett-två-Tre!", lyfte fanfar- trumpeten till munnen och stötte iväg en salva Ta,ta,ta,ta- och förstod i nästa sekund att Frisk inte var med. Ner med trumpeten igen, fort. Jag tittade på Frisk, som stod där som förstelnad och alldeles blek i ansiktet. Han såg inte frisk ut. Jag försökte igen, men han stod blick-stilla och stirrade mot fanjunkare Engqvist.

Nu var jag desperat och för tredje gången, skrek jag! Ett-Två-Tre!!!
Och i ren förskräckelse fick Frisk upp fanfar-trumpeten och fanfaren satt ganska ok.
Det är viktigt att följa en ledares tecken, men det är lika viktigt att den inbördes 
överenskommelsen fungerar också. Ledaren kan inte göra allt, orkestermedlemmarna har också ett ansvar!

Leave a comment