full screen background image

En titt i backspegeln

 
Det är redan en bit in i augusti och det känns som om tiden bara går fortare och fortare. Jag förstår inte vad som händer! 
Hur som helst: Jag har köpt en cykel i sommar. Önskar bara att jag cyklat mera än vad jag gjort, men man kan ju bättra sig.
 
Det märkliga var att jag fick tillbaka så många barndomsminnen när jag har cyklat. En hund och en prästkrage förde mig omkring 50 år bakåt i tiden... Det var som att titta i backspegeln.
 
En kvinna kom gående med sin hund på grusvägen där jag cyklade. Och det var väl inte så märkvärdigt, jag som ofta möter hundägare på mina promenader. Men, jag cyklade den här gången...
Jag blev påmind om den isande kyla och fruktan som jag upplevde som barn när en stor schäfer jagade mig. Jag hade plockat liljekonvaljer i en backe, när hunden upptäckte mig. Och jag slängde mig på cyklen med hunden jagande och skällande bakom mig. Ojoj, vad det gick undan!
 
Så cyklade ja vidare på min nya vita cykel, och såg fullt med prästkragar längs med vägen. 
Som barn lekte vi ofta med dessa blommor för att se om vi skulle bli gifta. De vita kronbladen plockades varsamt bort medans vi sa "gift, ogift, gift, ogift..." Det gällde att få "gift" på det sista bladet.
På badstranden var det ofta en tråd från en filt eller badlakan som sysselsatte oss. Vi snurrade tråden runt fingret för att få veta första bokstaven på den vi skulle gifta oss med. A, B, C, D, E...
 
Jag fortsätter reflektera utifrån det jag ser och upplever, och samtidigt tittar jag bakåt i backspegeln.
 
Det är konferenstider och vi ser alla åldrar blandas. Jag lägger märke till en liten pojke i 8-9 års ålder. Han har som många andra barn sin iPad med sig och lurar i öronen för att inte störa.
Det är fullt tryck i lokalen och alla kan vara med i lovsången när texterna rullas upp. Efter en stund är det så dags för Ulf Christiansson - och ingen är oberörd! Pojken fortsätter titta på sin Ipad, helt omedveten om vad som händer i lokalen. Och bibelorden kommer upp på skärmarna.
 
ALLT är så långt ifrån hur det var, när jag var i den åldern - och jag tittar återigen i backspegeln.
Min "aktivitet" på mötet, var att leta rätt på vilken sång vi skulle sjunga ur Segertoner. Pastorn sa ett nummer, och man måste vara allert så man inte missade det. Och man sjöng vers på vers... Sedan var det kollekt och man hade sina slantar med sig, och därefter var det dax för predikan.
I mammas bruna bibel försökte jag hitta dagens text. Nu började det bli långtråkigt, och man väntade och väntade att predikan skulle ta slut. För att orka en liten stund till fick man en Tulo, eller ännu bättre en vit Läkerol.
Kanske man fick tillåtelse att gå på toaletten...
 
Vad tog vi med oss in i framtiden från vår barndom, och vad ger vi nästa generation för verktyg in i vuxenlivet?
 
Vi kan bära med oss händelser och upplevelser som vi en gång inte rådde på, och där fruktan och oro nu kan ha funnit en boningsplats. I leken kan verklighetsflykten fått det utrymme, som trängt undan sann vägledning och korrigering, för att i värsta fall uppenbara sig som krossade drömmar. Vår "iPad" som spelar upp gamla minnen och föreställningar och hindrar oss att se och ta in det som händer här och nu.
 
Men hur ska jag nu resonera kring "tråkiga" möten som barn kan uppleva det? Och kanske inte bara barn...
Vi får konstatera att vi lever i en tid där underhållningsmentaliteten är en självklar del av tidsandan, OCH det är något som Guds Ord varnar för!
 
 🔹🔷🔹
Det ska du veta att i de sista dagarna 
skall det komma svåra tider.
Människorna skall älska njutning
i stället för Gud
och ha ett sken av gudsfruktan
men förneka dess kraft.
Håll dig borta från dem!
2Tim. 3:1,4-5
🔷 
 
Vänj den unge vid den väg han bör vandra... 
Jodå, jag vet vilket dilemma detta är. 
Inte alls så enkelt. Nästan omöjligt.
Kan man tycka.
Man blir uppgiven - nästan.
Orkar man verkligen ta tag i detta?
Men alla andra..? Hur ska man göra nu då?
 
Det finns en biblisk backspegel som för oss till sanningar och grundbultar vi inte får tappa och förlora. Kanske som vi till och med måste återerövra! Det är mycket i vår tid som påminner om hur det var för Israels barn en gång i tiden, innan de kom i fångenskap. Vi har en egenskap att vilja plocka ut russinen ur kakan, alla välsignelser och talet om en underbar framtid,  men det finns mycket annat också som talar till oss i vår tid - om vi vill och vågar lyssna.
 
Tio av Israels stammar fick på 700-talet f. Kr. uppleva hur assyrierna kom och erövrade dem, för att föra bort dem som fångar till Babylon. Tvåhundra år senare kom babylonierna och tog de resterande två stammarna, Juda och Benjamin. De hade fått en nådatid som krävde omvändelse och bättring, men man lyssnade inte.
 
Amos ropar - i vår tid! 
Backspegeln visar en tid för länge sedan - som i sin tur har en spegel in i framtiden...
Amos talade till ett folk fylld av självsäkerhet, egenrättfärgighet och brist på gudsfruktan.
Där är vi nu!
 
Eleonora Lahti
 

Veckans bloggare:
Eleonora Lahti

 
 
Marie Lönngren Sonesson
 
Marie Lönngren Sonesson
Tidigare inlägg från

Hanna Petian: Mer än musik

by Radio Tio | nov 25, 2015

Förra helgen åkte jag med jobbet till Stockholm för att filma en pakistansk/indisk konferens under tre dagar. Det var nästan som att stiga in i Pakistan när jag kom in i kyrkan, bortsett från att många talade svenska. Glittrande, färgglada kläder, leende ansikten, doften av kryddstark mat och det höga sorlet av urdu och hindi. Det var en kulturupplevelse för mig som aldrig varit i de länderna, och jag tyckte att det var särskilt intressant att få ta del av deras gudstjänster och få vara med om deras sätt att göra det på. Det var mycket glädje, höga handklapp och en väldig passion under lovsången. Ljudvolymen var så hög att jag behövde ha hörlurarna för öronen från början till slut. Det var mycket trummor och upprepade melodier som konstant växlade mellan dur och moll.  När jag stod där bakom kameran förundrades jag av hur de orkade sjunga refrängerna om och om igen så många gånger utan att tröttna. Jag som håller på med musik har lite svårt för enformiga sånger. När jag leder lovsång kan jag däremot, om jag känner ett flöde, upprepa vissa delar i en sång. Men detta var annorlunda. Det var deras kultur att sjunga på det sättet.

Det slog mig plötsligt där jag stod - att känslorna spelar in mer än vad vi tror när vi lovsjunger Gud. Alla människor kan relatera till musik och hör vi vacker musik som slår an den där sentimentala tonen inom oss, eller helt enkelt musik som vi tycker om – så är det lättare att hänge sig i lovsången, åtminstone enligt mina erfarenheter.  Jag kan villigt erkänna att det skulle vara mycket svårare för mig att fokusera på Jesus och ge hela mitt hjärta i tillbedjan under en gudstjänst - om lovsångsledaren sjunger falskt eller om bandet konstant spelar fel, om sången är enformig eller för gammaldags eller helt enkelt inte är min stil. Rent själsligt så är det ju så.

Vi ska älska Gud med hela vårt hjärta, vår kraft, vår själ och vårt förstånd.  Jag uppfattar det som att vi tillber Gud med vår kraft genom att t.ex. lyfta händerna eller dansa, vi tillber Gud med vårt förstånd genom att öppna vår mun och tala - eller sjunga ut tacksägelse och lovpris, och vi tillber Gud med vår själ genom att låta känslorna komma med glädje och tårar.

 Men Jesus sa också att ”Gud är ande, och de som tillber honom måste tillbe i ande och sanning ”(Joh 4:24).

Nu är jag oförmögen att hålla någon slags bibelstudium kring betydelsen i att tillbe i ande och sanning, men jag har genom Helig Ande förstått att det innebär att tillbe bortom känslosvall och sinnesstämning, oavsett omständigheter och situationer. Att tillbe och upphöja Gud bara för att han ÄR. Vi är andliga varelser, skapade av Gud för att leva i en kärleksrelation med Honom och vi lever för att tillbe Honom.

Jag minns när en av predikanterna under senaste JesusFestivalen sa, precis efter att ha avslutat sin predikan och kallat fram folk till förbön, något i stil med ”nu sitter du där och tänker men, ska vi inte ha någon musik? Nej det ska vi inte! Jesus är inte beroende av bakgrundsmusik för att kunna göra mirakel här ikväll.” Det slog mig hur rätt han hade och jag skrattade till för mig själv där på läktarbänken. Om vi ska ha pianoklinkande på eftermötet bara för att det är fint så kan vi lika gärna låta bli. Det blir bara religiöst och själsligt då. Om bakgrundsmusiken däremot förlöser smörjelsen så tror jag att det där klinket är totalt avgörande.  Då tjänar det ett syfte – att förenkla för människor att fokusera på Jesus och att dra ner Guds härlighet och närvaro på platsen.

Gud har känslor. Vi känner därför att Han känner och Han har skapat oss till sin avbild. Han har skapat känslorna för ett positivt syfte – de kan t.ex. tjäna oss i tillbedjan och hjälpa oss att uttrycka vår kärlek till Honom. Men de ska inte vara avgörande och de får inte styra oss. När vi tillber i ande och sanning oavsett hur vi känner oss, och även om musikstilen inte tilltalar oss – så är vi rätt. Det är ju ändå så att lovsång och tillbedjan är mer än bara musik - det är hela anledningen till varför vi finns till. 

Leave a comment