full screen background image

En titt i backspegeln

 
Det är redan en bit in i augusti och det känns som om tiden bara går fortare och fortare. Jag förstår inte vad som händer! 
Hur som helst: Jag har köpt en cykel i sommar. Önskar bara att jag cyklat mera än vad jag gjort, men man kan ju bättra sig.
 
Det märkliga var att jag fick tillbaka så många barndomsminnen när jag har cyklat. En hund och en prästkrage förde mig omkring 50 år bakåt i tiden... Det var som att titta i backspegeln.
 
En kvinna kom gående med sin hund på grusvägen där jag cyklade. Och det var väl inte så märkvärdigt, jag som ofta möter hundägare på mina promenader. Men, jag cyklade den här gången...
Jag blev påmind om den isande kyla och fruktan som jag upplevde som barn när en stor schäfer jagade mig. Jag hade plockat liljekonvaljer i en backe, när hunden upptäckte mig. Och jag slängde mig på cyklen med hunden jagande och skällande bakom mig. Ojoj, vad det gick undan!
 
Så cyklade ja vidare på min nya vita cykel, och såg fullt med prästkragar längs med vägen. 
Som barn lekte vi ofta med dessa blommor för att se om vi skulle bli gifta. De vita kronbladen plockades varsamt bort medans vi sa "gift, ogift, gift, ogift..." Det gällde att få "gift" på det sista bladet.
På badstranden var det ofta en tråd från en filt eller badlakan som sysselsatte oss. Vi snurrade tråden runt fingret för att få veta första bokstaven på den vi skulle gifta oss med. A, B, C, D, E...
 
Jag fortsätter reflektera utifrån det jag ser och upplever, och samtidigt tittar jag bakåt i backspegeln.
 
Det är konferenstider och vi ser alla åldrar blandas. Jag lägger märke till en liten pojke i 8-9 års ålder. Han har som många andra barn sin iPad med sig och lurar i öronen för att inte störa.
Det är fullt tryck i lokalen och alla kan vara med i lovsången när texterna rullas upp. Efter en stund är det så dags för Ulf Christiansson - och ingen är oberörd! Pojken fortsätter titta på sin Ipad, helt omedveten om vad som händer i lokalen. Och bibelorden kommer upp på skärmarna.
 
ALLT är så långt ifrån hur det var, när jag var i den åldern - och jag tittar återigen i backspegeln.
Min "aktivitet" på mötet, var att leta rätt på vilken sång vi skulle sjunga ur Segertoner. Pastorn sa ett nummer, och man måste vara allert så man inte missade det. Och man sjöng vers på vers... Sedan var det kollekt och man hade sina slantar med sig, och därefter var det dax för predikan.
I mammas bruna bibel försökte jag hitta dagens text. Nu började det bli långtråkigt, och man väntade och väntade att predikan skulle ta slut. För att orka en liten stund till fick man en Tulo, eller ännu bättre en vit Läkerol.
Kanske man fick tillåtelse att gå på toaletten...
 
Vad tog vi med oss in i framtiden från vår barndom, och vad ger vi nästa generation för verktyg in i vuxenlivet?
 
Vi kan bära med oss händelser och upplevelser som vi en gång inte rådde på, och där fruktan och oro nu kan ha funnit en boningsplats. I leken kan verklighetsflykten fått det utrymme, som trängt undan sann vägledning och korrigering, för att i värsta fall uppenbara sig som krossade drömmar. Vår "iPad" som spelar upp gamla minnen och föreställningar och hindrar oss att se och ta in det som händer här och nu.
 
Men hur ska jag nu resonera kring "tråkiga" möten som barn kan uppleva det? Och kanske inte bara barn...
Vi får konstatera att vi lever i en tid där underhållningsmentaliteten är en självklar del av tidsandan, OCH det är något som Guds Ord varnar för!
 
 🔹🔷🔹
Det ska du veta att i de sista dagarna 
skall det komma svåra tider.
Människorna skall älska njutning
i stället för Gud
och ha ett sken av gudsfruktan
men förneka dess kraft.
Håll dig borta från dem!
2Tim. 3:1,4-5
🔷 
 
Vänj den unge vid den väg han bör vandra... 
Jodå, jag vet vilket dilemma detta är. 
Inte alls så enkelt. Nästan omöjligt.
Kan man tycka.
Man blir uppgiven - nästan.
Orkar man verkligen ta tag i detta?
Men alla andra..? Hur ska man göra nu då?
 
Det finns en biblisk backspegel som för oss till sanningar och grundbultar vi inte får tappa och förlora. Kanske som vi till och med måste återerövra! Det är mycket i vår tid som påminner om hur det var för Israels barn en gång i tiden, innan de kom i fångenskap. Vi har en egenskap att vilja plocka ut russinen ur kakan, alla välsignelser och talet om en underbar framtid,  men det finns mycket annat också som talar till oss i vår tid - om vi vill och vågar lyssna.
 
Tio av Israels stammar fick på 700-talet f. Kr. uppleva hur assyrierna kom och erövrade dem, för att föra bort dem som fångar till Babylon. Tvåhundra år senare kom babylonierna och tog de resterande två stammarna, Juda och Benjamin. De hade fått en nådatid som krävde omvändelse och bättring, men man lyssnade inte.
 
Amos ropar - i vår tid! 
Backspegeln visar en tid för länge sedan - som i sin tur har en spegel in i framtiden...
Amos talade till ett folk fylld av självsäkerhet, egenrättfärgighet och brist på gudsfruktan.
Där är vi nu!
 
Eleonora Lahti
 

Veckans bloggare:
Eleonora Lahti

 
 
Marie Lönngren Sonesson
 
Marie Lönngren Sonesson
Tidigare inlägg från

Lovisa Landin: Kärlek som förändrar

by Radio Tio | dec 09, 2015

Mitt liv förändrades sommaren 2009. Jag var på ett ungdomsmöte på Jesusfestivalen med mina vänner. Jag satt och försökte hänga med, men hade ingen egen tro på det jag hörde folk sjunga och säga. När mötet började leda mot sitt slut spelades lovsång på scenen. Jag kände en påtaglig närvaro, det kändes som en mjuk kärlek var där. Jag kunde inte se, men jag kände så tydligt, någonting var på väg att hända, något bra.

Lovsångsledaren sa att hon kände att det var en eller fler som inte kände Jesus personligen, men ville börja lära känna honom. Hon sa “...om du känner så just nu, räck upp din hand som en tydlig handling.”. Det bultade på min insida, jag visste att hon pratade om mig. Men jag var rädd, jag vågade inte erkänna att jag inte kände Jesus. Jag skämdes för att jag vuxit upp med kristna föräldrar, jag visste ju vad det handlade om, men jag hade inte en egen tro.

Lovsångsledaren gav inte upp, hon frågade igen. Jag kände ännu starkare att jag ville räcka upp min hand. Jag vågade inte heller den gången. Men en stund senare sa hon samma sak igen. Längtan var då enorm, jag struntade i vad andra tyckte! Jag räckte upp min hand, och i den stunden fylldes hela jag av en våg. Det är svårt att sätta ord på en sådan upplevelse. Men jag blev 10 kg lättare på insidan, jag brast - på ett underbart sätt. Det fanns inte längre något som tryckte ner mig.

Efter att jag räckt upp handen erbjöd ungdomsledaren alla som räckt upp handen att komma och ställa sig framme vid scenen. Där stod jag i säkert en halvtimme, kanske mer. Någon bad för mig, men det viktiga var att jag bara fick vara inför Guds ansikte. Jag kände hur Han förklarade hur mycket Han älskar mig genom att bara vara hos mig. Han var nu inte bara hos mig, utan också på min insida.

När jag för första gången stod inför Guds ansikte, frälst och ren, öppnades mina ögon. När man älskar någon så mycket går det inte att hålla tillbaka. Tårarna rann ner för mitt ansikte, Han var så underbar. Hur kunde någon så felfri förlåta mig och omsluta mig med en sådan enorm kärlek? Att älska Honom tillbaka var så lätt.

När jag stod där och sjöng Jesus Kristus om och om igen fylldes hela min kropp av glädje. Lovsång blev mer än text man sjöng för att alla andra sjöng, det var inte allsång på skansen. Det blev en kärleksförklaring, jag sjöng med hela hjärtat. För första gången förstod jag varför man ville upprepa samma sångtext om och om igen.

Det är viktigt att vi inte glömmer den första kärleken, Gud vill att vi ska ha en levande relation med Honom. Vi får inte glömma vad lovsång handlar om, inte glömma vem Gud är. Inte glömma vad Jesus gjorde för oss. “Ty så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde Son, för att den som tror på honom inte skall gå förlorad utan ha evigt liv. Inte sände Gud sin Son för att döma världen utan för att världen skulle bli frälst genom honom.” - Johannes 3:16.

Han säger också: “Gå in i hans portar med tacksägelse, i hans gårdar med lov. Tacka honom, lova hans namn!” - Psaltaren 100:4. Att vara tacksam, att lova Hans namn är för mig är att sjunga en sång med en genuinitet bakom varje ord. Jag tror att vi verkligen behöver mena det vi sjunger.

Att bli frälst och att vara i den Helige Andes närvaro är inte en liten bit underbar historia, Han är lika aktuell varje dag som den dagen vi blev frälsta. Genom lovsången har vi fått möjligheten att tacka vår Gud för vad Han gjort för oss.

Och till dig som inte känner Jesus på ett personligt plan: Du behöver inte vara på ett ungdomsmöte, eller i en kyrka för att ta emot Jesus som din frälsare. Du kan få ett nytt liv precis där du är just nu. Be Jesus om förlåtelse för dina synder, erkänn honom som din frälsare och välkomna hans Helige Ande in i ditt liv. “För om du med din mun bekänner att Jesus är Herre och i ditt hjärta tror att Gud har uppväckt honom från de döda, ska du bli frälst” -  Romarbrevet 10:9, Nya testamentet, Bibeln.

Leave a comment