full screen background image

En titt i backspegeln

 
Det är redan en bit in i augusti och det känns som om tiden bara går fortare och fortare. Jag förstår inte vad som händer! 
Hur som helst: Jag har köpt en cykel i sommar. Önskar bara att jag cyklat mera än vad jag gjort, men man kan ju bättra sig.
 
Det märkliga var att jag fick tillbaka så många barndomsminnen när jag har cyklat. En hund och en prästkrage förde mig omkring 50 år bakåt i tiden... Det var som att titta i backspegeln.
 
En kvinna kom gående med sin hund på grusvägen där jag cyklade. Och det var väl inte så märkvärdigt, jag som ofta möter hundägare på mina promenader. Men, jag cyklade den här gången...
Jag blev påmind om den isande kyla och fruktan som jag upplevde som barn när en stor schäfer jagade mig. Jag hade plockat liljekonvaljer i en backe, när hunden upptäckte mig. Och jag slängde mig på cyklen med hunden jagande och skällande bakom mig. Ojoj, vad det gick undan!
 
Så cyklade ja vidare på min nya vita cykel, och såg fullt med prästkragar längs med vägen. 
Som barn lekte vi ofta med dessa blommor för att se om vi skulle bli gifta. De vita kronbladen plockades varsamt bort medans vi sa "gift, ogift, gift, ogift..." Det gällde att få "gift" på det sista bladet.
På badstranden var det ofta en tråd från en filt eller badlakan som sysselsatte oss. Vi snurrade tråden runt fingret för att få veta första bokstaven på den vi skulle gifta oss med. A, B, C, D, E...
 
Jag fortsätter reflektera utifrån det jag ser och upplever, och samtidigt tittar jag bakåt i backspegeln.
 
Det är konferenstider och vi ser alla åldrar blandas. Jag lägger märke till en liten pojke i 8-9 års ålder. Han har som många andra barn sin iPad med sig och lurar i öronen för att inte störa.
Det är fullt tryck i lokalen och alla kan vara med i lovsången när texterna rullas upp. Efter en stund är det så dags för Ulf Christiansson - och ingen är oberörd! Pojken fortsätter titta på sin Ipad, helt omedveten om vad som händer i lokalen. Och bibelorden kommer upp på skärmarna.
 
ALLT är så långt ifrån hur det var, när jag var i den åldern - och jag tittar återigen i backspegeln.
Min "aktivitet" på mötet, var att leta rätt på vilken sång vi skulle sjunga ur Segertoner. Pastorn sa ett nummer, och man måste vara allert så man inte missade det. Och man sjöng vers på vers... Sedan var det kollekt och man hade sina slantar med sig, och därefter var det dax för predikan.
I mammas bruna bibel försökte jag hitta dagens text. Nu började det bli långtråkigt, och man väntade och väntade att predikan skulle ta slut. För att orka en liten stund till fick man en Tulo, eller ännu bättre en vit Läkerol.
Kanske man fick tillåtelse att gå på toaletten...
 
Vad tog vi med oss in i framtiden från vår barndom, och vad ger vi nästa generation för verktyg in i vuxenlivet?
 
Vi kan bära med oss händelser och upplevelser som vi en gång inte rådde på, och där fruktan och oro nu kan ha funnit en boningsplats. I leken kan verklighetsflykten fått det utrymme, som trängt undan sann vägledning och korrigering, för att i värsta fall uppenbara sig som krossade drömmar. Vår "iPad" som spelar upp gamla minnen och föreställningar och hindrar oss att se och ta in det som händer här och nu.
 
Men hur ska jag nu resonera kring "tråkiga" möten som barn kan uppleva det? Och kanske inte bara barn...
Vi får konstatera att vi lever i en tid där underhållningsmentaliteten är en självklar del av tidsandan, OCH det är något som Guds Ord varnar för!
 
 🔹🔷🔹
Det ska du veta att i de sista dagarna 
skall det komma svåra tider.
Människorna skall älska njutning
i stället för Gud
och ha ett sken av gudsfruktan
men förneka dess kraft.
Håll dig borta från dem!
2Tim. 3:1,4-5
🔷 
 
Vänj den unge vid den väg han bör vandra... 
Jodå, jag vet vilket dilemma detta är. 
Inte alls så enkelt. Nästan omöjligt.
Kan man tycka.
Man blir uppgiven - nästan.
Orkar man verkligen ta tag i detta?
Men alla andra..? Hur ska man göra nu då?
 
Det finns en biblisk backspegel som för oss till sanningar och grundbultar vi inte får tappa och förlora. Kanske som vi till och med måste återerövra! Det är mycket i vår tid som påminner om hur det var för Israels barn en gång i tiden, innan de kom i fångenskap. Vi har en egenskap att vilja plocka ut russinen ur kakan, alla välsignelser och talet om en underbar framtid,  men det finns mycket annat också som talar till oss i vår tid - om vi vill och vågar lyssna.
 
Tio av Israels stammar fick på 700-talet f. Kr. uppleva hur assyrierna kom och erövrade dem, för att föra bort dem som fångar till Babylon. Tvåhundra år senare kom babylonierna och tog de resterande två stammarna, Juda och Benjamin. De hade fått en nådatid som krävde omvändelse och bättring, men man lyssnade inte.
 
Amos ropar - i vår tid! 
Backspegeln visar en tid för länge sedan - som i sin tur har en spegel in i framtiden...
Amos talade till ett folk fylld av självsäkerhet, egenrättfärgighet och brist på gudsfruktan.
Där är vi nu!
 
Eleonora Lahti
 

Veckans bloggare:
Eleonora Lahti

 
 
Marie Lönngren Sonesson
 
Marie Lönngren Sonesson
Tidigare inlägg från

Ingalill Vaim: I tider av modlöshet

by Radio Tio | dec 16, 2015
Jag vet att många av oss upplever ibland hur minnen tränger sig på som bär med sig känslor som är både svåra och tunga att bära. Faktisk kan det upplevas som man sjunker i känslor av modlöshet, negativitet och att ingenting har någon mening längre. 

Precis så var det för mig för ett tag sen. Jag ville ge upp! Men plötsligt i mitt inre bröt det fram både bilder och ord som 'tog över' så att säga och jag satte mig ner och började skriva. Jag förnam att den Helige Ande gav mig orden som följer och som skrevs i diktform. Dom tröstade och stärkte mig enormt och jag hoppas det samma för dig som läser dem nu. 


"När det förflutnas känslor rusar fram genom min själ, likt mäktiga vågor ekar dom, att jag ensam är. 

Mitt grepp om livet tappar jag och sjunker sakta ner, i mörka vatten göms jag och motstånd fins ej mer.

Jag vill ej längre finnas längs minnenas aveny, min gråt är tyst och stilla, till vem kan jag fly?

Men plötsligt genom tider och minnen som jag bär, en mäktig hand öm och stark mig lyfter till fast mark. 
Jag tas upp in i livet i Hans armar vilar jag tills kraften återvänder och jag förnyad är.

 I tystnad där jag vilar, jag andas kan igen, Hans hjärtas slag hörs som musik, min käraste, min vän. Det största vatten kan ej släcka kärleken och strömmar kan ej någonsin för evigt dränka den. 

Jag känner vindens susning som en smekning öm och ljuv och orden som Han talar för min själ till ro igen.

Du är aldrig ensam aldrig överger jag dig och i all evighet är du alltid här hos Mig. När blod och vatten flöt ifrån min sida fram, blev du en dyrbar pärla, i dig en Brud jag vann. 

Genom tid och rymd och himla -stjärnor i sin glans, och i all evighet Guds kärlek längtat har; att skapelsen hans egen vill komma hem igen. Där skall för evigt sången ljuda - 

För Brud och Brudgummen".

-- Ingalill Vaim

Jag vet att många av oss upplever ibland hur minnen tränger sig på som bär med sig känslor som är både svåra och tunga att bära. Faktisk kan det upplevas som man sjunker i känslor av modlöshet, negativitet och att ingenting har någon mening längre. 
 
Precis så var det för mig för ett tag sen. Jag ville ge upp! Men plötsligt i mitt inre bröt det fram både bilder och ord som 'tog över' så att säga och jag satte mig ner och började skriva. Jag förnam att den Helige Ande gav mig orden som följer och som skrevs i diktform. Dom tröstade och stärkte mig enormt och jag hoppas det samma för dig som läser dem nu. 
 
 
"När det förflutnas känslor rusar fram genom min själ, likt mäktiga vågor ekar dom, att jag ensam är. 

Mitt grepp om livet tappar jag och sjunker sakta ner, i mörka vatten göms jag och motstånd fins ej mer.
 
Jag vill ej längre finnas längs minnenas aveny, min gråt är tyst och stilla, till vem kan jag fly?

Men plötsligt genom tider och minnen som jag bär, en mäktig hand öm och stark mig lyfter till fast mark. 
Jag tas upp in i livet i Hans armar vilar jag tills kraften återvänder och jag förnyad är.

 I tystnad där jag vilar, jag andas kan igen, Hans hjärtas slag hörs som musik, min käraste, min vän. Det största vatten kan ej släcka kärleken och strömmar kan ej någonsin för evigt dränka den. 

Jag känner vindens susning som en smekning öm och ljuv och orden som Han talar för min själ till ro igen.

Du är aldrig ensam aldrig överger jag dig och i all evighet är du alltid här hos Mig. När blod och vatten flöt ifrån min sida fram, blev du en dyrbar pärla, i dig en Brud jag vann. 

Genom tid och rymd och himla -stjärnor i sin glans, och i all evighet Guds kärlek längtat har; att skapelsen hans egen vill komma hem igen. Där skall för evigt sången ljuda - 

För Brud och Brudgummen".

-- Ingalill Vaim
Jag vet att många av oss upplever ibland hur minnen tränger sig på som bär med sig känslor som är både svåra och tunga att bära. Faktisk kan det upplevas som man sjunker i känslor av modlöshet, negativitet och att ingenting har någon mening längre. 
 
Precis så var det för mig för ett tag sen. Jag ville ge upp! Men plötsligt i mitt inre bröt det fram både bilder och ord som 'tog över' så att säga och jag satte mig ner och började skriva. Jag förnam att den Helige Ande gav mig orden som följer och som skrevs i diktform. Dom tröstade och stärkte mig enormt och jag hoppas det samma för dig som läser dem nu. 
 
 
"När det förflutnas känslor rusar fram genom min själ, likt mäktiga vågor ekar dom, att jag ensam är. 

Mitt grepp om livet tappar jag och sjunker sakta ner, i mörka vatten göms jag och motstånd fins ej mer.
 
Jag vill ej längre finnas längs minnenas aveny, min gråt är tyst och stilla, till vem kan jag fly?

Men plötsligt genom tider och minnen som jag bär, en mäktig hand öm och stark mig lyfter till fast mark. 
Jag tas upp in i livet i Hans armar vilar jag tills kraften återvänder och jag förnyad är.

 I tystnad där jag vilar, jag andas kan igen, Hans hjärtas slag hörs som musik, min käraste, min vän. Det största vatten kan ej släcka kärleken och strömmar kan ej någonsin för evigt dränka den. 

Jag känner vindens susning som en smekning öm och ljuv och orden som Han talar för min själ till ro igen.

Du är aldrig ensam aldrig överger jag dig och i all evighet är du alltid här hos Mig. När blod och vatten flöt ifrån min sida fram, blev du en dyrbar pärla, i dig en Brud jag vann. 

Genom tid och rymd och himla -stjärnor i sin glans, och i all evighet Guds kärlek längtat har; att skapelsen hans egen vill komma hem igen. Där skall för evigt sången ljuda - 

För Brud och Brudgummen".

-- Ingalill Vaim
Jag vet att många av oss upplever ibland hur minnen tränger sig på som bär med sig känslor som är både svåra och tunga att bära. Faktisk kan det upplevas som man sjunker i känslor av modlöshet, negativitet och att ingenting har någon mening längre. 
 
Precis så var det för mig för ett tag sen. Jag ville ge upp! Men plötsligt i mitt inre bröt det fram både bilder och ord som 'tog över' så att säga och jag satte mig ner och började skriva. Jag förnam att den Helige Ande gav mig orden som följer och som skrevs i diktform. Dom tröstade och stärkte mig enormt och jag hoppas det samma för dig som läser dem nu. 
 
 
"När det förflutnas känslor rusar fram genom min själ, likt mäktiga vågor ekar dom, att jag ensam är. 

Mitt grepp om livet tappar jag och sjunker sakta ner, i mörka vatten göms jag och motstånd fins ej mer.
 
Jag vill ej längre finnas längs minnenas aveny, min gråt är tyst och stilla, till vem kan jag fly?

Men plötsligt genom tider och minnen som jag bär, en mäktig hand öm och stark mig lyfter till fast mark. 
Jag tas upp in i livet i Hans armar vilar jag tills kraften återvänder och jag förnyad är.

 I tystnad där jag vilar, jag andas kan igen, Hans hjärtas slag hörs som musik, min käraste, min vän. Det största vatten kan ej släcka kärleken och strömmar kan ej någonsin för evigt dränka den. 

Jag känner vindens susning som en smekning öm och ljuv och orden som Han talar för min själ till ro igen.

Du är aldrig ensam aldrig överger jag dig och i all evighet är du alltid här hos Mig. När blod och vatten flöt ifrån min sida fram, blev du en dyrbar pärla, i dig en Brud jag vann. 

Genom tid och rymd och himla -stjärnor i sin glans, och i all evighet Guds kärlek längtat har; att skapelsen hans egen vill komma hem igen. Där skall för evigt sången ljuda - 

För Brud och Brudgummen".

-- Ingalill Vaim

Leave a comment