full screen background image

En titt i backspegeln

 
Det är redan en bit in i augusti och det känns som om tiden bara går fortare och fortare. Jag förstår inte vad som händer! 
Hur som helst: Jag har köpt en cykel i sommar. Önskar bara att jag cyklat mera än vad jag gjort, men man kan ju bättra sig.
 
Det märkliga var att jag fick tillbaka så många barndomsminnen när jag har cyklat. En hund och en prästkrage förde mig omkring 50 år bakåt i tiden... Det var som att titta i backspegeln.
 
En kvinna kom gående med sin hund på grusvägen där jag cyklade. Och det var väl inte så märkvärdigt, jag som ofta möter hundägare på mina promenader. Men, jag cyklade den här gången...
Jag blev påmind om den isande kyla och fruktan som jag upplevde som barn när en stor schäfer jagade mig. Jag hade plockat liljekonvaljer i en backe, när hunden upptäckte mig. Och jag slängde mig på cyklen med hunden jagande och skällande bakom mig. Ojoj, vad det gick undan!
 
Så cyklade ja vidare på min nya vita cykel, och såg fullt med prästkragar längs med vägen. 
Som barn lekte vi ofta med dessa blommor för att se om vi skulle bli gifta. De vita kronbladen plockades varsamt bort medans vi sa "gift, ogift, gift, ogift..." Det gällde att få "gift" på det sista bladet.
På badstranden var det ofta en tråd från en filt eller badlakan som sysselsatte oss. Vi snurrade tråden runt fingret för att få veta första bokstaven på den vi skulle gifta oss med. A, B, C, D, E...
 
Jag fortsätter reflektera utifrån det jag ser och upplever, och samtidigt tittar jag bakåt i backspegeln.
 
Det är konferenstider och vi ser alla åldrar blandas. Jag lägger märke till en liten pojke i 8-9 års ålder. Han har som många andra barn sin iPad med sig och lurar i öronen för att inte störa.
Det är fullt tryck i lokalen och alla kan vara med i lovsången när texterna rullas upp. Efter en stund är det så dags för Ulf Christiansson - och ingen är oberörd! Pojken fortsätter titta på sin Ipad, helt omedveten om vad som händer i lokalen. Och bibelorden kommer upp på skärmarna.
 
ALLT är så långt ifrån hur det var, när jag var i den åldern - och jag tittar återigen i backspegeln.
Min "aktivitet" på mötet, var att leta rätt på vilken sång vi skulle sjunga ur Segertoner. Pastorn sa ett nummer, och man måste vara allert så man inte missade det. Och man sjöng vers på vers... Sedan var det kollekt och man hade sina slantar med sig, och därefter var det dax för predikan.
I mammas bruna bibel försökte jag hitta dagens text. Nu började det bli långtråkigt, och man väntade och väntade att predikan skulle ta slut. För att orka en liten stund till fick man en Tulo, eller ännu bättre en vit Läkerol.
Kanske man fick tillåtelse att gå på toaletten...
 
Vad tog vi med oss in i framtiden från vår barndom, och vad ger vi nästa generation för verktyg in i vuxenlivet?
 
Vi kan bära med oss händelser och upplevelser som vi en gång inte rådde på, och där fruktan och oro nu kan ha funnit en boningsplats. I leken kan verklighetsflykten fått det utrymme, som trängt undan sann vägledning och korrigering, för att i värsta fall uppenbara sig som krossade drömmar. Vår "iPad" som spelar upp gamla minnen och föreställningar och hindrar oss att se och ta in det som händer här och nu.
 
Men hur ska jag nu resonera kring "tråkiga" möten som barn kan uppleva det? Och kanske inte bara barn...
Vi får konstatera att vi lever i en tid där underhållningsmentaliteten är en självklar del av tidsandan, OCH det är något som Guds Ord varnar för!
 
 🔹🔷🔹
Det ska du veta att i de sista dagarna 
skall det komma svåra tider.
Människorna skall älska njutning
i stället för Gud
och ha ett sken av gudsfruktan
men förneka dess kraft.
Håll dig borta från dem!
2Tim. 3:1,4-5
🔷 
 
Vänj den unge vid den väg han bör vandra... 
Jodå, jag vet vilket dilemma detta är. 
Inte alls så enkelt. Nästan omöjligt.
Kan man tycka.
Man blir uppgiven - nästan.
Orkar man verkligen ta tag i detta?
Men alla andra..? Hur ska man göra nu då?
 
Det finns en biblisk backspegel som för oss till sanningar och grundbultar vi inte får tappa och förlora. Kanske som vi till och med måste återerövra! Det är mycket i vår tid som påminner om hur det var för Israels barn en gång i tiden, innan de kom i fångenskap. Vi har en egenskap att vilja plocka ut russinen ur kakan, alla välsignelser och talet om en underbar framtid,  men det finns mycket annat också som talar till oss i vår tid - om vi vill och vågar lyssna.
 
Tio av Israels stammar fick på 700-talet f. Kr. uppleva hur assyrierna kom och erövrade dem, för att föra bort dem som fångar till Babylon. Tvåhundra år senare kom babylonierna och tog de resterande två stammarna, Juda och Benjamin. De hade fått en nådatid som krävde omvändelse och bättring, men man lyssnade inte.
 
Amos ropar - i vår tid! 
Backspegeln visar en tid för länge sedan - som i sin tur har en spegel in i framtiden...
Amos talade till ett folk fylld av självsäkerhet, egenrättfärgighet och brist på gudsfruktan.
Där är vi nu!
 
Eleonora Lahti
 

Veckans bloggare:
Eleonora Lahti

 
 
Marie Lönngren Sonesson
 
Marie Lönngren Sonesson
Tidigare inlägg från

Marie Lönngren Sonnesson: Ett Guds under

by Radio Tio | feb 10, 2016

Vill börja med en vers i  Höga Visan som ju också tonsattes för några decennier sedan. ” Mitt hjärta flödar över , av sköna ord jag säger. Du är den skönaste av människors barn den skönaste. Min dikt gäller en konung , en konung gäller min dikt. Min dikt gäller en konung , en konung gäller min dikt”

Även om mitt liv inte alltid har varit så lätt så kan jag säga en sak: 
Jag har alltid, ända sen jag var barn, gått till Gud med mina svårigheter och jag har hela tiden sett honom göra mirakler i mitt liv.

Därför när jag tänker på honom så blir mitt hjärta alldeles varmt och jag kan inget annat göra än älska honom, tacka och prisa honom! Fadern Sonen och Den Helige Ande : )

Jag vill dela med mig av ett av dessa  mirakler här .

Det står ju i Apostlagärningarna :

” Vi för vår del kan inte låta bli, att tala om vad vi har sett och hört”(den strofen finns ju tonsatt. Sjöng den mycket speciellt på 70-talet)

Det är min dotter som berättar här nedanför i en intervju. Det var hundratals människor som bad för henne under denna tid när hon var sjuk. Hon berättar här med egna ord nu mer än 5 år efter att hon blev friskförklarad. Hennes man Mikael Wärnberg har tagit bilden. Vill bara först tillägga en sak till det hon berättar.

En tid innan hon blev sjuk satt Charlotte och jag i soffan hemma. Då hörde jag Gud viska inom mig: ” Du skall säga till Charlotte att hon inte ska ”Frukta för ont budskap”. Jag hade då absolut ingen aning om varför han sa så. Men jag sa till Charlotte : "Gud säger till mig att jag ska säga till dig att du inte skall frukta för ont budskap."

(Det lustiga var ju att det kom på gammal svenska.Troligtvis från bibel 1917 som jag läste när jag var yngre) Jag visste inte helt säkert men jag anade att det var en vers i bibeln. Det häftiga var att jag fick samma ord av 3 personer från helt olika sammanhang, efter denna händelse. En visste att det var en bibelvers som stod i psaltaren 112:7.

Charlotte fick leukemi när hon var 16 år gammal. Hon fick sedan vara med om ett mirakulöst tillfrisknande och är idag helt fri från cancern.  
– Läkarna kan inte förklara hur min sjuka lever blev frisk eller hur jag kunde återhämta mig så snabbt efter transplantationen av stamceller, säger hon.

Charlotte Wärnberg berättar hur hennes hals plötsligt svullnade upp i slutet av sommaren 2007 då hon var sexton år gammal och strax skulle börja andra året på gymnasiet. Halsen var enormt stor på grund av svullna körtlar och Charlotte sökte en specialistläkare i tro att det kunde vara halsfluss. Men proverna som togs visade att något betydligt allvarligare låg bakom symptomen. Hon fick en remiss till akuten och därefter gick allt fort.

Chockbesked om cancer
– Jag fick veta att jag hade cancer i blodet, så kallad leukemi. Det kändes overkligt och beskedet kom som en stor chock. ”Vad ska hända nu?”, tänkte jag och grät. 
Trots den svåra diagnosen kände Charlotte sig inte särskilt orolig när den värsta chocken lagt sig, berättar hon. 
– Även om det var ett tungt besked hämtade jag kraft i min tro på Gud. Jag kände mig trygg i tron på att Gud var med mig. Men det är klart att det var väldigt tufft flera gånger under behandlingen då jag var oerhört dålig.

Allvarligaste formen
Charlotte påbörjade en åtta månader intensiv cellgiftsbehandling eftersom hon hade den allvarligaste formen av leukemi. Hon gick bara till skolan ibland när hon orkade mellan behandlingarna då hon låg inne på barncanceravdelningen.
Charlottes mamma bodde hos henne under de perioder hon fick ligga inne på sjukhuset. Ibland var hon inlagd en vecka i taget och ibland bara några dagar. 
– Jag längtade tillbaka till skolan och mina kompisar på estetiska programmet med musik som inriktning. Mina vänner ställde verkligen upp för mig, kom hem till mig och fanns där för att stötta mig under den svåra perioden. 
Charlotte hade spelat mycket innebandy och tror att hon hade nytta av att vara vältränad. Hon kunde till och med vara med och träna innebandy ibland mellan behandlingarna och spelade två matcher, berättar hon leende.

Trodde på helande
– Men jag kände mig mycket tröttare när jag fick cellgifter. En gång fick jag jätteont i magen och kände att nu dör jag. Det var fruktansvärt.
– Jag fick även en infektion som gjorde att mitt ansikte svullnade upp jättemycket. Jag hade väldigt ont och hade dessutom tappat allt hår, vilket gjorde att jag knappt ville se mig själv i spegeln. Jag kände inte igen mig själv och det var psykiskt jobbigt. 
– Mitt mål var hela tiden att bli frisk från cancern. Jag såg framför mig att Gud skulle hela mig till slut. Men de stunder jag mådde som sämst bara grät och grät jag och kände att nu orkade jag inte mer.

Levern blev skadad
Läkarna gav henne från början 50 procents chans att överleva. Men hennes lever tog stryk av cellgifterna efter ett tag och läkarna visste inte om levern skulle klara behandlingen. 
– Det var många som bad för mig, både i församlingen Livets Ord som jag och min familj tillhörde då och på deras bibelskola. Även världen över bad människor om att jag skulle bli helad. Min mamma skickade ut mejl och det spred sig som en löpeld till bland annat Kina och Indien och USA. 
– Några dagar senare visade nya prover att levern var helt frisk. Läkarna kunde inte förklara hur det gått till. En av läkarna sa att det måste vara något övernaturligt som skett, minns Charlotte.

Benmärgstransplantation
Efter den avslutade cellgiftsbehandlingen behövde hon en benmärgstransplantation för att inte riskera att cancern skulle komma tillbaka snart igen, sa läkarna. 
Sökandet efter en benmärgsdonator visade sig bli svårt. Trots att tusentals personer testades för att se om de var lämpliga hittades ingen donator. Många människor iförsamlingen men även månnga andra som fick höra om detta, gick och testade sig för att se om de kunde bli donatorer, men ingen matchade henne. 
– Även om jag var lite orolig ibland, försökte jag fokusera på att det skulle lösa sig till slut, säger Charlotte.
Lösningen blev en navelsträng från Belgien. Den tredje april 2008 fick Charlotte nya stamceller från navelsträngens blod insprutade genom en slang. 
– Jag blev väldigt trött efter transplantationen och orkade knappt gå tio meter de första dagarna. Jag var tvungen att vistas i ett isolerat rum på sjukhuset för att minska den överhängande risken att få infektioner.

Mirakulös återhämtning
Det är vanligt med olika komplikationer efter en transplantation; till exempel feber och lunginflammation. Charlotte fick höra att hon skulle räkna med att vara isolerad i en månad.
– Men jag tillfrisknade så snabbt att jag fick komma ut ur isoleringen efter två och en halv vecka. Min kropp återhämtade sig mycket snabbare än väntat och jag fick inga komplikationer.
– En av sjuksköterskorna sa att hon aldrig varit med om en patient som inte ens fått feber efteråt. När jag skrevs ut sa överläkaren: ”Vi kan inte riktigt förstå det här. Det måste vara en annan kraft inblandad.”

Tacksam för livet
Charlotte säger att hennes tro på Gud har blivit mycket starkare av det hon gått igenom. 
– Jag klarade mig oerhört bra genom hela behandlingen och är i dag helt frisk. Jag är så tacksam till Gud för att jag lever. I dag känns det overkligt att tänka tillbaka på allt jag var med om. Det var flera andra patienter som inte överlevde under tiden jag var på barncanceravdelningen. Jag har fått en ny syn på livet och tar inte saker för givet på samma sätt som tidigare.

 Gud är densamme idag som han var på den tiden Nya Testamentet skrevs! Så var uppmuntrad att alltid hålla fast vid Guds ord och vet att han vill alltid göra mirakler i ditt liv.

/ Marie Lönngren Sonesson

Leave a comment