full screen background image

En titt i backspegeln

 
Det är redan en bit in i augusti och det känns som om tiden bara går fortare och fortare. Jag förstår inte vad som händer! 
Hur som helst: Jag har köpt en cykel i sommar. Önskar bara att jag cyklat mera än vad jag gjort, men man kan ju bättra sig.
 
Det märkliga var att jag fick tillbaka så många barndomsminnen när jag har cyklat. En hund och en prästkrage förde mig omkring 50 år bakåt i tiden... Det var som att titta i backspegeln.
 
En kvinna kom gående med sin hund på grusvägen där jag cyklade. Och det var väl inte så märkvärdigt, jag som ofta möter hundägare på mina promenader. Men, jag cyklade den här gången...
Jag blev påmind om den isande kyla och fruktan som jag upplevde som barn när en stor schäfer jagade mig. Jag hade plockat liljekonvaljer i en backe, när hunden upptäckte mig. Och jag slängde mig på cyklen med hunden jagande och skällande bakom mig. Ojoj, vad det gick undan!
 
Så cyklade ja vidare på min nya vita cykel, och såg fullt med prästkragar längs med vägen. 
Som barn lekte vi ofta med dessa blommor för att se om vi skulle bli gifta. De vita kronbladen plockades varsamt bort medans vi sa "gift, ogift, gift, ogift..." Det gällde att få "gift" på det sista bladet.
På badstranden var det ofta en tråd från en filt eller badlakan som sysselsatte oss. Vi snurrade tråden runt fingret för att få veta första bokstaven på den vi skulle gifta oss med. A, B, C, D, E...
 
Jag fortsätter reflektera utifrån det jag ser och upplever, och samtidigt tittar jag bakåt i backspegeln.
 
Det är konferenstider och vi ser alla åldrar blandas. Jag lägger märke till en liten pojke i 8-9 års ålder. Han har som många andra barn sin iPad med sig och lurar i öronen för att inte störa.
Det är fullt tryck i lokalen och alla kan vara med i lovsången när texterna rullas upp. Efter en stund är det så dags för Ulf Christiansson - och ingen är oberörd! Pojken fortsätter titta på sin Ipad, helt omedveten om vad som händer i lokalen. Och bibelorden kommer upp på skärmarna.
 
ALLT är så långt ifrån hur det var, när jag var i den åldern - och jag tittar återigen i backspegeln.
Min "aktivitet" på mötet, var att leta rätt på vilken sång vi skulle sjunga ur Segertoner. Pastorn sa ett nummer, och man måste vara allert så man inte missade det. Och man sjöng vers på vers... Sedan var det kollekt och man hade sina slantar med sig, och därefter var det dax för predikan.
I mammas bruna bibel försökte jag hitta dagens text. Nu började det bli långtråkigt, och man väntade och väntade att predikan skulle ta slut. För att orka en liten stund till fick man en Tulo, eller ännu bättre en vit Läkerol.
Kanske man fick tillåtelse att gå på toaletten...
 
Vad tog vi med oss in i framtiden från vår barndom, och vad ger vi nästa generation för verktyg in i vuxenlivet?
 
Vi kan bära med oss händelser och upplevelser som vi en gång inte rådde på, och där fruktan och oro nu kan ha funnit en boningsplats. I leken kan verklighetsflykten fått det utrymme, som trängt undan sann vägledning och korrigering, för att i värsta fall uppenbara sig som krossade drömmar. Vår "iPad" som spelar upp gamla minnen och föreställningar och hindrar oss att se och ta in det som händer här och nu.
 
Men hur ska jag nu resonera kring "tråkiga" möten som barn kan uppleva det? Och kanske inte bara barn...
Vi får konstatera att vi lever i en tid där underhållningsmentaliteten är en självklar del av tidsandan, OCH det är något som Guds Ord varnar för!
 
 🔹🔷🔹
Det ska du veta att i de sista dagarna 
skall det komma svåra tider.
Människorna skall älska njutning
i stället för Gud
och ha ett sken av gudsfruktan
men förneka dess kraft.
Håll dig borta från dem!
2Tim. 3:1,4-5
🔷 
 
Vänj den unge vid den väg han bör vandra... 
Jodå, jag vet vilket dilemma detta är. 
Inte alls så enkelt. Nästan omöjligt.
Kan man tycka.
Man blir uppgiven - nästan.
Orkar man verkligen ta tag i detta?
Men alla andra..? Hur ska man göra nu då?
 
Det finns en biblisk backspegel som för oss till sanningar och grundbultar vi inte får tappa och förlora. Kanske som vi till och med måste återerövra! Det är mycket i vår tid som påminner om hur det var för Israels barn en gång i tiden, innan de kom i fångenskap. Vi har en egenskap att vilja plocka ut russinen ur kakan, alla välsignelser och talet om en underbar framtid,  men det finns mycket annat också som talar till oss i vår tid - om vi vill och vågar lyssna.
 
Tio av Israels stammar fick på 700-talet f. Kr. uppleva hur assyrierna kom och erövrade dem, för att föra bort dem som fångar till Babylon. Tvåhundra år senare kom babylonierna och tog de resterande två stammarna, Juda och Benjamin. De hade fått en nådatid som krävde omvändelse och bättring, men man lyssnade inte.
 
Amos ropar - i vår tid! 
Backspegeln visar en tid för länge sedan - som i sin tur har en spegel in i framtiden...
Amos talade till ett folk fylld av självsäkerhet, egenrättfärgighet och brist på gudsfruktan.
Där är vi nu!
 
Eleonora Lahti
 

Veckans bloggare:
Eleonora Lahti

 
 
Marie Lönngren Sonesson
 
Marie Lönngren Sonesson
Tidigare inlägg från

Ingalill Vaim: Vila i löftesord

by Radio Tio | mar 02, 2016

Jag planerar att så småningom ge ut en ny cd igen med sånger jag har fått genom åren. Musiken, sången och textskrivandet är en gåva jag har fått av Gud. Denna gåva vill jag ta vara på och ge tillbaka till Honom som har lagt sången i mitt hjärta.

Det må ju alltid till ekonomi också när en ny utgivning skall 'födas fram' och det är kanske något som jag och många med mig som sysslar med den skapande sidan av musik inte alltid tycker är den roliga biten att ta tag i. Jag är en bit på vägen ekonomiskt men har inte alla pengar än som behövs för ett helt album. 

När jag förstod att det behövdes mer pengar än det jag har idag på kontot så märkte jag en reaktion inom mig - en gammal känsla jag burit inom mig hela mitt liv flöt nu upp till ytan och ville hävda sitt 'gamla budskap' åter igen: " Du kommer bara att få ett nej såsom du alltid fick Ingalill. Varför skall du gå till Gud och be Honom om vad du behöver"? 

Det samma minnet från barndomens tidiga år gör sig påmind igen! Varje gång jag ville fråga min far om jag kunde få en krona eller en aldrig så liten 50 öring till godis - fick jag ett nej! Till slut gav jag upp med att fråga och retirerade in i en inre uppgivenhet att det var aldrig någon idé att be pappa om något alls! Jag började frukta för hans nej! 

Tänk att jag befinner mig här, vid just detta nej idag, mitt i den skapande och roliga processen som det är att planera för en ny cd. Är det nu gamla tankemönster och tankebyggnader som står i vägen skall rivas ner? Lögner som grott sig fast och blivit en del av mina inre föreställningar och emotionella uppfattningar om min himmelske Far, för inte att säga om hur jag ser på mig själv? 

Jodå - just här är det jag befinner mig när jag skriver detta. Är jag ledsen? Irriterat eller frustrerad eller stressad?  Inte alls. Veckor har gått och jag har funnit en djupare vila i de löftesord jag läser varje dag. Min längtan och önskan att se Guds Farshjärta för mig har vuxit sig djupare och starkare för varje dag. 

Denna sanning kan inte värderas i pengar - inte ens vad ett nytt album kostar att ge ut. Det är väl inga problem alls för Gud att få fram 150 000 kr till min cd? ( Lätt som en plätt för Honom ;) men jag anar att Han vill ge mig ett ännu värdefullare och rikare svar först: Vissheten om att min Far i himlen, i Jesus Kristus, har gett sitt JA och amen till alla löftena som också tillhör mig, här och nu, idag och till evig tid! 

När jag är ute och går varje dag och gör alla mina önskningar kända inför Gud så är det ofta där jag hamnar till slut: "Att lära känna Dig är min längtan att lära känna dig" ( Johnny Slottheden )

Detta kan inte enbart vara ord jag läser på sidorna i min Bibel utan må också bli en förvandlande kraft av mitt hjärta tankar. Det är då och endast då jag vet att Han är bara god - när mitt hjärtas ögon ser Honom som Han verkligen är 

”Överlämna din väg åt HERREN, förtrösta på honom, han skall göra det.”
‭‭Psaltaren‬ ‭37:5‬ ‭

Vem vet? Kanske det blir en ny sång av denna erfarenhet en dag. 

/Ingalill Vaim 

Leave a comment