full screen background image

En titt i backspegeln

 
Det är redan en bit in i augusti och det känns som om tiden bara går fortare och fortare. Jag förstår inte vad som händer! 
Hur som helst: Jag har köpt en cykel i sommar. Önskar bara att jag cyklat mera än vad jag gjort, men man kan ju bättra sig.
 
Det märkliga var att jag fick tillbaka så många barndomsminnen när jag har cyklat. En hund och en prästkrage förde mig omkring 50 år bakåt i tiden... Det var som att titta i backspegeln.
 
En kvinna kom gående med sin hund på grusvägen där jag cyklade. Och det var väl inte så märkvärdigt, jag som ofta möter hundägare på mina promenader. Men, jag cyklade den här gången...
Jag blev påmind om den isande kyla och fruktan som jag upplevde som barn när en stor schäfer jagade mig. Jag hade plockat liljekonvaljer i en backe, när hunden upptäckte mig. Och jag slängde mig på cyklen med hunden jagande och skällande bakom mig. Ojoj, vad det gick undan!
 
Så cyklade ja vidare på min nya vita cykel, och såg fullt med prästkragar längs med vägen. 
Som barn lekte vi ofta med dessa blommor för att se om vi skulle bli gifta. De vita kronbladen plockades varsamt bort medans vi sa "gift, ogift, gift, ogift..." Det gällde att få "gift" på det sista bladet.
På badstranden var det ofta en tråd från en filt eller badlakan som sysselsatte oss. Vi snurrade tråden runt fingret för att få veta första bokstaven på den vi skulle gifta oss med. A, B, C, D, E...
 
Jag fortsätter reflektera utifrån det jag ser och upplever, och samtidigt tittar jag bakåt i backspegeln.
 
Det är konferenstider och vi ser alla åldrar blandas. Jag lägger märke till en liten pojke i 8-9 års ålder. Han har som många andra barn sin iPad med sig och lurar i öronen för att inte störa.
Det är fullt tryck i lokalen och alla kan vara med i lovsången när texterna rullas upp. Efter en stund är det så dags för Ulf Christiansson - och ingen är oberörd! Pojken fortsätter titta på sin Ipad, helt omedveten om vad som händer i lokalen. Och bibelorden kommer upp på skärmarna.
 
ALLT är så långt ifrån hur det var, när jag var i den åldern - och jag tittar återigen i backspegeln.
Min "aktivitet" på mötet, var att leta rätt på vilken sång vi skulle sjunga ur Segertoner. Pastorn sa ett nummer, och man måste vara allert så man inte missade det. Och man sjöng vers på vers... Sedan var det kollekt och man hade sina slantar med sig, och därefter var det dax för predikan.
I mammas bruna bibel försökte jag hitta dagens text. Nu började det bli långtråkigt, och man väntade och väntade att predikan skulle ta slut. För att orka en liten stund till fick man en Tulo, eller ännu bättre en vit Läkerol.
Kanske man fick tillåtelse att gå på toaletten...
 
Vad tog vi med oss in i framtiden från vår barndom, och vad ger vi nästa generation för verktyg in i vuxenlivet?
 
Vi kan bära med oss händelser och upplevelser som vi en gång inte rådde på, och där fruktan och oro nu kan ha funnit en boningsplats. I leken kan verklighetsflykten fått det utrymme, som trängt undan sann vägledning och korrigering, för att i värsta fall uppenbara sig som krossade drömmar. Vår "iPad" som spelar upp gamla minnen och föreställningar och hindrar oss att se och ta in det som händer här och nu.
 
Men hur ska jag nu resonera kring "tråkiga" möten som barn kan uppleva det? Och kanske inte bara barn...
Vi får konstatera att vi lever i en tid där underhållningsmentaliteten är en självklar del av tidsandan, OCH det är något som Guds Ord varnar för!
 
 🔹🔷🔹
Det ska du veta att i de sista dagarna 
skall det komma svåra tider.
Människorna skall älska njutning
i stället för Gud
och ha ett sken av gudsfruktan
men förneka dess kraft.
Håll dig borta från dem!
2Tim. 3:1,4-5
🔷 
 
Vänj den unge vid den väg han bör vandra... 
Jodå, jag vet vilket dilemma detta är. 
Inte alls så enkelt. Nästan omöjligt.
Kan man tycka.
Man blir uppgiven - nästan.
Orkar man verkligen ta tag i detta?
Men alla andra..? Hur ska man göra nu då?
 
Det finns en biblisk backspegel som för oss till sanningar och grundbultar vi inte får tappa och förlora. Kanske som vi till och med måste återerövra! Det är mycket i vår tid som påminner om hur det var för Israels barn en gång i tiden, innan de kom i fångenskap. Vi har en egenskap att vilja plocka ut russinen ur kakan, alla välsignelser och talet om en underbar framtid,  men det finns mycket annat också som talar till oss i vår tid - om vi vill och vågar lyssna.
 
Tio av Israels stammar fick på 700-talet f. Kr. uppleva hur assyrierna kom och erövrade dem, för att föra bort dem som fångar till Babylon. Tvåhundra år senare kom babylonierna och tog de resterande två stammarna, Juda och Benjamin. De hade fått en nådatid som krävde omvändelse och bättring, men man lyssnade inte.
 
Amos ropar - i vår tid! 
Backspegeln visar en tid för länge sedan - som i sin tur har en spegel in i framtiden...
Amos talade till ett folk fylld av självsäkerhet, egenrättfärgighet och brist på gudsfruktan.
Där är vi nu!
 
Eleonora Lahti
 

Veckans bloggare:
Eleonora Lahti

 
 
Marie Lönngren Sonesson
 
Marie Lönngren Sonesson
Tidigare inlägg från

Lena Andersson Hubbard: Guds Ande i församlingen

by Radio Tio | maj 04, 2016

Jag berättade förut att vi har hittat en ny församling här i Phoenix. Den första av alla vi varit med i som talar om väckelse. Jag tror att vi som svenskar har mer av en väckelsemedvetenhet. Beroende på var man är med förstås, men vi har ett väckelsearv i Sverige som mitt i allt det utpräglat sekulära lever vidare och har skapat starka kristna.

Vi har inte gått in här med hull och hår ännu och det beror väl på att vi kanske är lite kyrktrötta som Eleonora skrev om förut. Också beroende på att dom år, min man och jag  har haft, där vi varit involverade i ministry, min man som barnpastor, och jag i lovsångstjänst har varit väldigt intensiva. Samtidigt har vi då slungats in i gemenskapen på ett speciellt sätt där vi snabbt lärt känna alla. Lite svårare nu när ingen vet vilka vi är. Hur kommer man in?

I söndags bad jag Gud att hjälpa mej att inte jämföra med det jag varit med om tidigare. Det är så lätt att bli präglad av det sammanhang där man först lärde känna Jesus och kristen tro. Jag minns hur Lester Sumrall en gång sa att de flesta inte kommer längre än till sin första uppenbarelse. Vet inte om det var det här han menade.

Den här nya församlingen är väldigt seriösa. Musiken är jättestark och speciellt pastorsfrun är väldigt eldig och profetisk. Jag gillar det, och jag har väldigt lätt för att hoppa in och be i tungor så det slår gnistor. Men ibland undrar jag, var är humorn och glädjen? Jag har lärt känna Gud som kärleken naturligtvis, men jag har också upplevt så mycket humor och skratt och total frihet i den helige Ande. Det blir så ansträngande när man måste ta i och anstränga sej så mycket hela tiden. Jag kanske har fel. Kanske är det åldern som tar ut sin rätt. Men jag tänker, om inte människor får uppleva Guds nåd och hur befriande Guds Ande är, vad ska vi då gå ut och dela till människor?

En fördel vi har i Sverige är att när Gud börjar verka så märks det verkligen. Här i USA finns så många kyrkor och det kan vara svårt att märkas i mängden. Jag hoppas innerligt att vår nya församling ska nå ut och göra skillnad här i Phoenix.  Jag bara efterfrågar lite mer förtröstan kanske och tro på att Gud verkar även när vi inte tar i så mycket. Och jag kanske fortfarande bara tittar in utan att egentligen ha trätt in eftersom vi är mer av besökare än medlemmar.

Jag ber att Gud ska inlemma oss i en verklig gemenskap som vi så innerligt behöver. Speciellt i den tid vi lever i.

Leave a comment