full screen background image

En titt i backspegeln

 
Det är redan en bit in i augusti och det känns som om tiden bara går fortare och fortare. Jag förstår inte vad som händer! 
Hur som helst: Jag har köpt en cykel i sommar. Önskar bara att jag cyklat mera än vad jag gjort, men man kan ju bättra sig.
 
Det märkliga var att jag fick tillbaka så många barndomsminnen när jag har cyklat. En hund och en prästkrage förde mig omkring 50 år bakåt i tiden... Det var som att titta i backspegeln.
 
En kvinna kom gående med sin hund på grusvägen där jag cyklade. Och det var väl inte så märkvärdigt, jag som ofta möter hundägare på mina promenader. Men, jag cyklade den här gången...
Jag blev påmind om den isande kyla och fruktan som jag upplevde som barn när en stor schäfer jagade mig. Jag hade plockat liljekonvaljer i en backe, när hunden upptäckte mig. Och jag slängde mig på cyklen med hunden jagande och skällande bakom mig. Ojoj, vad det gick undan!
 
Så cyklade ja vidare på min nya vita cykel, och såg fullt med prästkragar längs med vägen. 
Som barn lekte vi ofta med dessa blommor för att se om vi skulle bli gifta. De vita kronbladen plockades varsamt bort medans vi sa "gift, ogift, gift, ogift..." Det gällde att få "gift" på det sista bladet.
På badstranden var det ofta en tråd från en filt eller badlakan som sysselsatte oss. Vi snurrade tråden runt fingret för att få veta första bokstaven på den vi skulle gifta oss med. A, B, C, D, E...
 
Jag fortsätter reflektera utifrån det jag ser och upplever, och samtidigt tittar jag bakåt i backspegeln.
 
Det är konferenstider och vi ser alla åldrar blandas. Jag lägger märke till en liten pojke i 8-9 års ålder. Han har som många andra barn sin iPad med sig och lurar i öronen för att inte störa.
Det är fullt tryck i lokalen och alla kan vara med i lovsången när texterna rullas upp. Efter en stund är det så dags för Ulf Christiansson - och ingen är oberörd! Pojken fortsätter titta på sin Ipad, helt omedveten om vad som händer i lokalen. Och bibelorden kommer upp på skärmarna.
 
ALLT är så långt ifrån hur det var, när jag var i den åldern - och jag tittar återigen i backspegeln.
Min "aktivitet" på mötet, var att leta rätt på vilken sång vi skulle sjunga ur Segertoner. Pastorn sa ett nummer, och man måste vara allert så man inte missade det. Och man sjöng vers på vers... Sedan var det kollekt och man hade sina slantar med sig, och därefter var det dax för predikan.
I mammas bruna bibel försökte jag hitta dagens text. Nu började det bli långtråkigt, och man väntade och väntade att predikan skulle ta slut. För att orka en liten stund till fick man en Tulo, eller ännu bättre en vit Läkerol.
Kanske man fick tillåtelse att gå på toaletten...
 
Vad tog vi med oss in i framtiden från vår barndom, och vad ger vi nästa generation för verktyg in i vuxenlivet?
 
Vi kan bära med oss händelser och upplevelser som vi en gång inte rådde på, och där fruktan och oro nu kan ha funnit en boningsplats. I leken kan verklighetsflykten fått det utrymme, som trängt undan sann vägledning och korrigering, för att i värsta fall uppenbara sig som krossade drömmar. Vår "iPad" som spelar upp gamla minnen och föreställningar och hindrar oss att se och ta in det som händer här och nu.
 
Men hur ska jag nu resonera kring "tråkiga" möten som barn kan uppleva det? Och kanske inte bara barn...
Vi får konstatera att vi lever i en tid där underhållningsmentaliteten är en självklar del av tidsandan, OCH det är något som Guds Ord varnar för!
 
 🔹🔷🔹
Det ska du veta att i de sista dagarna 
skall det komma svåra tider.
Människorna skall älska njutning
i stället för Gud
och ha ett sken av gudsfruktan
men förneka dess kraft.
Håll dig borta från dem!
2Tim. 3:1,4-5
🔷 
 
Vänj den unge vid den väg han bör vandra... 
Jodå, jag vet vilket dilemma detta är. 
Inte alls så enkelt. Nästan omöjligt.
Kan man tycka.
Man blir uppgiven - nästan.
Orkar man verkligen ta tag i detta?
Men alla andra..? Hur ska man göra nu då?
 
Det finns en biblisk backspegel som för oss till sanningar och grundbultar vi inte får tappa och förlora. Kanske som vi till och med måste återerövra! Det är mycket i vår tid som påminner om hur det var för Israels barn en gång i tiden, innan de kom i fångenskap. Vi har en egenskap att vilja plocka ut russinen ur kakan, alla välsignelser och talet om en underbar framtid,  men det finns mycket annat också som talar till oss i vår tid - om vi vill och vågar lyssna.
 
Tio av Israels stammar fick på 700-talet f. Kr. uppleva hur assyrierna kom och erövrade dem, för att föra bort dem som fångar till Babylon. Tvåhundra år senare kom babylonierna och tog de resterande två stammarna, Juda och Benjamin. De hade fått en nådatid som krävde omvändelse och bättring, men man lyssnade inte.
 
Amos ropar - i vår tid! 
Backspegeln visar en tid för länge sedan - som i sin tur har en spegel in i framtiden...
Amos talade till ett folk fylld av självsäkerhet, egenrättfärgighet och brist på gudsfruktan.
Där är vi nu!
 
Eleonora Lahti
 

Veckans bloggare:
Eleonora Lahti

 
 
Marie Lönngren Sonesson
 
Marie Lönngren Sonesson
Tidigare inlägg från

Magnus Brengesjö: På starka örnavingar

by Radio Tio | aug 31, 2016

Att sjunga, spela och skapa musik har varit en naturlig del av hela mitt liv. Som näst yngst i en syskonskara om sju, där alla på olika sätt sjungit och spelat så har det liksom funnits med sedan vaggan.

Att dessutom fått växa upp i en församling där jag redan i barndomen fick sjunga och spela för och med människor, som ger en förtroende och ständigt uppmuntrar, är en välsignelse som inte är alla förunnat.

Församlingsmusik med betoning på körmusik och lovsång är det som upptagit det mesta av mitt musikutövande, oftast som ackompanjatör men på senare år allt oftare som arrangör och kompositör.

När Märtha-Greta Halldorf blev min svärmor fick jag tidigt  ta del av hennes dikter, ofta med en önskan att någon gång sätta melodier till desamma. Det skulle dröja drygt tio år innan den första dikten blev tonsatt.

Året var 2012, jag skulle fylla fyrtio. Vi hade nyligen flyttat från Göteborg till Mullsjö. Jag hade ett nytt jobb och tog på mig alldeles för många ansvarsuppgifter. Kort sagt, många faktorer ledde till att jag blev sjukskriven en tid för utbränningsymtom. Sjukskrivningsperioden blev en tid för djup självrannsakan.

Jag påbörjade ett rensningsarbete,  av allt onödigt i mitt liv, som pågått fram till denna dag. Själen började sjunga igen på ett sätt som jag inte upplevt sedan innan vuxenlivet började. Melodier och sånger liksom rann ur mig likt smältvatten en vårdag. Jag tog mig också tid att titta på svärmors dikter och tonsättningarna infann sig med  en självklarhet jag inte upplevt tidigare. De liksom sjöng sig själva… Märtha-Greta har en naturlig musikalitet som präglar hennes dikter och som gör dem tacksamma att tonsätta.

Tjugo av dessa tonsatta texter gavs i veckan ut på Tomsing förlag under titeln "På starka örnavingar". En blandning av solosånger, duetter och fyrstämmiga körarr med traditionella kristna texter. Att samarbeta med svärmor har varit spännande och lärorikt. Jag har också insett behovet svensk kristenhet har av att sjunga nyskrivna texter från de lite äldre människorna i våra gemenskaper. Vi behöver de äldres erfarenheter och syn på vad det innebär att vara kristen i våra gemenskaper. De flesta nya sångtexter vi sjunger är skrivna av betydligt yngre...

En personlig favorit bland svärmors dikter är just dikten ”På starka örnavingar”. Det är så jag upplever det att vara kristen många gånger, att liksom vara buren på starka örnavingar.

”På starka örnavingar jag lyfter genom tro,
därunder ser jag världen som saknar rast och ro.
Min oro känner ingen, men den som ser och vet
skall bära mig på vingen för tid och evighet”

Magnus Brengesjö den 28/8 2016

Leave a comment