full screen background image

En titt i backspegeln

 
Det är redan en bit in i augusti och det känns som om tiden bara går fortare och fortare. Jag förstår inte vad som händer! 
Hur som helst: Jag har köpt en cykel i sommar. Önskar bara att jag cyklat mera än vad jag gjort, men man kan ju bättra sig.
 
Det märkliga var att jag fick tillbaka så många barndomsminnen när jag har cyklat. En hund och en prästkrage förde mig omkring 50 år bakåt i tiden... Det var som att titta i backspegeln.
 
En kvinna kom gående med sin hund på grusvägen där jag cyklade. Och det var väl inte så märkvärdigt, jag som ofta möter hundägare på mina promenader. Men, jag cyklade den här gången...
Jag blev påmind om den isande kyla och fruktan som jag upplevde som barn när en stor schäfer jagade mig. Jag hade plockat liljekonvaljer i en backe, när hunden upptäckte mig. Och jag slängde mig på cyklen med hunden jagande och skällande bakom mig. Ojoj, vad det gick undan!
 
Så cyklade ja vidare på min nya vita cykel, och såg fullt med prästkragar längs med vägen. 
Som barn lekte vi ofta med dessa blommor för att se om vi skulle bli gifta. De vita kronbladen plockades varsamt bort medans vi sa "gift, ogift, gift, ogift..." Det gällde att få "gift" på det sista bladet.
På badstranden var det ofta en tråd från en filt eller badlakan som sysselsatte oss. Vi snurrade tråden runt fingret för att få veta första bokstaven på den vi skulle gifta oss med. A, B, C, D, E...
 
Jag fortsätter reflektera utifrån det jag ser och upplever, och samtidigt tittar jag bakåt i backspegeln.
 
Det är konferenstider och vi ser alla åldrar blandas. Jag lägger märke till en liten pojke i 8-9 års ålder. Han har som många andra barn sin iPad med sig och lurar i öronen för att inte störa.
Det är fullt tryck i lokalen och alla kan vara med i lovsången när texterna rullas upp. Efter en stund är det så dags för Ulf Christiansson - och ingen är oberörd! Pojken fortsätter titta på sin Ipad, helt omedveten om vad som händer i lokalen. Och bibelorden kommer upp på skärmarna.
 
ALLT är så långt ifrån hur det var, när jag var i den åldern - och jag tittar återigen i backspegeln.
Min "aktivitet" på mötet, var att leta rätt på vilken sång vi skulle sjunga ur Segertoner. Pastorn sa ett nummer, och man måste vara allert så man inte missade det. Och man sjöng vers på vers... Sedan var det kollekt och man hade sina slantar med sig, och därefter var det dax för predikan.
I mammas bruna bibel försökte jag hitta dagens text. Nu började det bli långtråkigt, och man väntade och väntade att predikan skulle ta slut. För att orka en liten stund till fick man en Tulo, eller ännu bättre en vit Läkerol.
Kanske man fick tillåtelse att gå på toaletten...
 
Vad tog vi med oss in i framtiden från vår barndom, och vad ger vi nästa generation för verktyg in i vuxenlivet?
 
Vi kan bära med oss händelser och upplevelser som vi en gång inte rådde på, och där fruktan och oro nu kan ha funnit en boningsplats. I leken kan verklighetsflykten fått det utrymme, som trängt undan sann vägledning och korrigering, för att i värsta fall uppenbara sig som krossade drömmar. Vår "iPad" som spelar upp gamla minnen och föreställningar och hindrar oss att se och ta in det som händer här och nu.
 
Men hur ska jag nu resonera kring "tråkiga" möten som barn kan uppleva det? Och kanske inte bara barn...
Vi får konstatera att vi lever i en tid där underhållningsmentaliteten är en självklar del av tidsandan, OCH det är något som Guds Ord varnar för!
 
 🔹🔷🔹
Det ska du veta att i de sista dagarna 
skall det komma svåra tider.
Människorna skall älska njutning
i stället för Gud
och ha ett sken av gudsfruktan
men förneka dess kraft.
Håll dig borta från dem!
2Tim. 3:1,4-5
🔷 
 
Vänj den unge vid den väg han bör vandra... 
Jodå, jag vet vilket dilemma detta är. 
Inte alls så enkelt. Nästan omöjligt.
Kan man tycka.
Man blir uppgiven - nästan.
Orkar man verkligen ta tag i detta?
Men alla andra..? Hur ska man göra nu då?
 
Det finns en biblisk backspegel som för oss till sanningar och grundbultar vi inte får tappa och förlora. Kanske som vi till och med måste återerövra! Det är mycket i vår tid som påminner om hur det var för Israels barn en gång i tiden, innan de kom i fångenskap. Vi har en egenskap att vilja plocka ut russinen ur kakan, alla välsignelser och talet om en underbar framtid,  men det finns mycket annat också som talar till oss i vår tid - om vi vill och vågar lyssna.
 
Tio av Israels stammar fick på 700-talet f. Kr. uppleva hur assyrierna kom och erövrade dem, för att föra bort dem som fångar till Babylon. Tvåhundra år senare kom babylonierna och tog de resterande två stammarna, Juda och Benjamin. De hade fått en nådatid som krävde omvändelse och bättring, men man lyssnade inte.
 
Amos ropar - i vår tid! 
Backspegeln visar en tid för länge sedan - som i sin tur har en spegel in i framtiden...
Amos talade till ett folk fylld av självsäkerhet, egenrättfärgighet och brist på gudsfruktan.
Där är vi nu!
 
Eleonora Lahti
 

Veckans bloggare:
Eleonora Lahti

 
 
Marie Lönngren Sonesson
 
Marie Lönngren Sonesson
Tidigare inlägg från

Johanna Högberg: Låt oss ha gemenskap med Herren

by Radio Tio | sep 07, 2016

I hela skriften kan vi läsa om hur Gud vill att hans folk, hans barn, vänder sig till honom och söker honom och har gemenskap med honom. David skriver i Ps 27 ”ett har jag begärt av Herren, det längtar jag efter: Att få bo i Herrens hus i alla mitt livs dagar för att se Herrens ljuvlighet och betrakta hans tempel.” (v4) I vers 8 står det uttryckligen att vi skall söka hans ansikte, ”Sök mitt ansikte!”.

Moses var en man som talade med Herren ansikte mot ansikte (2 Mos 33:11; 4 Mos 12:8), han var betrodd av Gud själv. 

Josua, Moses efterträdare var även han en man som var betrodd av Herren, han blev betrodd att leda folket in i löfteslandet. Det sade om honom att han var en man av ande (4 Mos 27:18), varför? Jo, för han tog tid inför Herrens ansikte, han spenderade tid där Gud var och uppenbarade sig (2 Mos 33:11).

Maria, Martas syster, är känd för att hon valde den goda delen, när hon satte sig ner vid Jesu fötter och för att lyssna på vad han hade att säga (Luk 10), d.v.s. hon valde Honom.

Dessa Guds män och kvinnor inspirerar i alla fall mig till att vilja dra mig närmare och verkligen stilla ner mig inför Herren, att får ta den där tiden att sitta vid Jesus fötter och bara ha gemenskap med honom. När vi skapar musik, skriver våra dikter eller på annat sätt uttrycker våra hjärtan inför Gud. Där vi, för att låna engelskans uttryck, Journal, skriver till Gud, utgjuts vårt hjärtas innersta till honom, där börjar vi komma närmare Herren, vi börjar lyssna in honom och vi blir ansikte mot ansikte med honom. Låt oss göra det än så mycket mer, inte bara sjunga om honom utan sjunga till honom och öppna våra hjärtan till att ta emot vad han vill delge oss.

I de stunder när jag får vara med och skapa musik, sitter jag ofta inför Guds ansikte och bara utgjuter mitt hjärta för honom, låter det som rör sig i mitt inre få ge sig uttrycker tillsammans med musiken som strömmar. Tonerna skapar den där atmosfären där hjärtat, själen och anden kommer i samverkan och öppnar sig inför Guds ansikte och Guds Ande kopplar med i strömmen av tillbedjan.  Vi kan använda vilka medel vi vill eller som får våra hjärtan och sinnen att vända oss helt till Gud, för att lyssna in vad han har att säga, men låt oss göra det till honom, för att vi skall tillbe honom för den han är och inte bara sjunga och tala om honom.

Låt oss vara stilla och besinna att Herrens är Gud, låt oss våga sitta ner vid hans fötter, stanna i hans närvaro och bara umgås med Honom och låta Herren Gud tala in i våra liv. Låt oss att älska Honom för att Han är den Han är.

Leave a comment