full screen background image

En titt i backspegeln

 
Det är redan en bit in i augusti och det känns som om tiden bara går fortare och fortare. Jag förstår inte vad som händer! 
Hur som helst: Jag har köpt en cykel i sommar. Önskar bara att jag cyklat mera än vad jag gjort, men man kan ju bättra sig.
 
Det märkliga var att jag fick tillbaka så många barndomsminnen när jag har cyklat. En hund och en prästkrage förde mig omkring 50 år bakåt i tiden... Det var som att titta i backspegeln.
 
En kvinna kom gående med sin hund på grusvägen där jag cyklade. Och det var väl inte så märkvärdigt, jag som ofta möter hundägare på mina promenader. Men, jag cyklade den här gången...
Jag blev påmind om den isande kyla och fruktan som jag upplevde som barn när en stor schäfer jagade mig. Jag hade plockat liljekonvaljer i en backe, när hunden upptäckte mig. Och jag slängde mig på cyklen med hunden jagande och skällande bakom mig. Ojoj, vad det gick undan!
 
Så cyklade ja vidare på min nya vita cykel, och såg fullt med prästkragar längs med vägen. 
Som barn lekte vi ofta med dessa blommor för att se om vi skulle bli gifta. De vita kronbladen plockades varsamt bort medans vi sa "gift, ogift, gift, ogift..." Det gällde att få "gift" på det sista bladet.
På badstranden var det ofta en tråd från en filt eller badlakan som sysselsatte oss. Vi snurrade tråden runt fingret för att få veta första bokstaven på den vi skulle gifta oss med. A, B, C, D, E...
 
Jag fortsätter reflektera utifrån det jag ser och upplever, och samtidigt tittar jag bakåt i backspegeln.
 
Det är konferenstider och vi ser alla åldrar blandas. Jag lägger märke till en liten pojke i 8-9 års ålder. Han har som många andra barn sin iPad med sig och lurar i öronen för att inte störa.
Det är fullt tryck i lokalen och alla kan vara med i lovsången när texterna rullas upp. Efter en stund är det så dags för Ulf Christiansson - och ingen är oberörd! Pojken fortsätter titta på sin Ipad, helt omedveten om vad som händer i lokalen. Och bibelorden kommer upp på skärmarna.
 
ALLT är så långt ifrån hur det var, när jag var i den åldern - och jag tittar återigen i backspegeln.
Min "aktivitet" på mötet, var att leta rätt på vilken sång vi skulle sjunga ur Segertoner. Pastorn sa ett nummer, och man måste vara allert så man inte missade det. Och man sjöng vers på vers... Sedan var det kollekt och man hade sina slantar med sig, och därefter var det dax för predikan.
I mammas bruna bibel försökte jag hitta dagens text. Nu började det bli långtråkigt, och man väntade och väntade att predikan skulle ta slut. För att orka en liten stund till fick man en Tulo, eller ännu bättre en vit Läkerol.
Kanske man fick tillåtelse att gå på toaletten...
 
Vad tog vi med oss in i framtiden från vår barndom, och vad ger vi nästa generation för verktyg in i vuxenlivet?
 
Vi kan bära med oss händelser och upplevelser som vi en gång inte rådde på, och där fruktan och oro nu kan ha funnit en boningsplats. I leken kan verklighetsflykten fått det utrymme, som trängt undan sann vägledning och korrigering, för att i värsta fall uppenbara sig som krossade drömmar. Vår "iPad" som spelar upp gamla minnen och föreställningar och hindrar oss att se och ta in det som händer här och nu.
 
Men hur ska jag nu resonera kring "tråkiga" möten som barn kan uppleva det? Och kanske inte bara barn...
Vi får konstatera att vi lever i en tid där underhållningsmentaliteten är en självklar del av tidsandan, OCH det är något som Guds Ord varnar för!
 
 🔹🔷🔹
Det ska du veta att i de sista dagarna 
skall det komma svåra tider.
Människorna skall älska njutning
i stället för Gud
och ha ett sken av gudsfruktan
men förneka dess kraft.
Håll dig borta från dem!
2Tim. 3:1,4-5
🔷 
 
Vänj den unge vid den väg han bör vandra... 
Jodå, jag vet vilket dilemma detta är. 
Inte alls så enkelt. Nästan omöjligt.
Kan man tycka.
Man blir uppgiven - nästan.
Orkar man verkligen ta tag i detta?
Men alla andra..? Hur ska man göra nu då?
 
Det finns en biblisk backspegel som för oss till sanningar och grundbultar vi inte får tappa och förlora. Kanske som vi till och med måste återerövra! Det är mycket i vår tid som påminner om hur det var för Israels barn en gång i tiden, innan de kom i fångenskap. Vi har en egenskap att vilja plocka ut russinen ur kakan, alla välsignelser och talet om en underbar framtid,  men det finns mycket annat också som talar till oss i vår tid - om vi vill och vågar lyssna.
 
Tio av Israels stammar fick på 700-talet f. Kr. uppleva hur assyrierna kom och erövrade dem, för att föra bort dem som fångar till Babylon. Tvåhundra år senare kom babylonierna och tog de resterande två stammarna, Juda och Benjamin. De hade fått en nådatid som krävde omvändelse och bättring, men man lyssnade inte.
 
Amos ropar - i vår tid! 
Backspegeln visar en tid för länge sedan - som i sin tur har en spegel in i framtiden...
Amos talade till ett folk fylld av självsäkerhet, egenrättfärgighet och brist på gudsfruktan.
Där är vi nu!
 
Eleonora Lahti
 

Veckans bloggare:
Eleonora Lahti

 
 
Marie Lönngren Sonesson
 
Marie Lönngren Sonesson
Tidigare inlägg från

Alf Lax: Vad är musik?

by Radio Tio | nov 30, 2016
När jag tänker på musik, så hissnar min tanke! 
Vad är musik, kan jag förklara det? Måste erkänna, att det kan jag inte. Att förklara vad musik är, vore nästan detsamma som att jag skulle kunna förklara vem Gud är.

Nu tror jag mig veta vem Gud är, genom bibelns ord. Men aldrig har jag sett honom,aldrig har jag skakat hand med honom, aldrig har jag kramat honom. Ändå tror jag mig veta att han finns här mitt ibland oss.

Likaså är det med musiken för mig. Jag kan inte skaka hand med den, eller krama den i min famn rent fysiskt. Men jag kan känna den, uppleva dess kärlek och kraft! 

Jag tror att musik är en gåva från Gud, lika svår att förklara som Gud själv. Den förenar, styrker, blottar och leder oss in i sanningen om oss själva. Vi känner igen oss, vi kapitulerar och blir avklädda och framför allt: vi försonas med varandra. 

Det är klart att musiken kan missbrukas och skapa hat m.m eftersom den har en sådan dynamik i sig själv. Det beror på vem som håller i taktpinnen.

Men att musiken i sig själv, är en gåva från Gud, är för mig helt naturligt. Lika naturligt som att Näktergalen, Staren eller Lövsångaren sjunger sitt lov till Gud!

Musiken har varit och är en stor del av mitt liv. Den har följt mig sedan barnsben. Minns att jag rullade och sjöng mig själv till sömns, redan som treåring. När jag sjöng, gav det mig en slags trygghet som jag inte kan beskriva med ord.

En hel del forskning pekar på att klassisk musik kan till och med påverka fostret i moderlivet, på ett positivt sätt. Så frågan är, vad är musik?

För mig är musik ett oförklarligt begrepp. Som att försöka förklara hur ljudet uppkom. Ljud finns och örat finns, människans förmåga (såväl som djurens) att uppfatta ljud, har funnits ända från begynnelsen. 
Men vad är det som får människan att skilja på oväsen och musik? Vad är det som förhoppningsvis, får människan att tycka om Koltrastens sång, och inte kalla den för oväsen? En tjur som brölar, en Elefants trumpetstöt, ett lejons rytande. Varför tycker vi inte det är musik, jämfört med näktergalens sång osv?

Jag kan inte svaret. Men för mig är musik en gåva från Gud. Den har sitt eget väsen och liv. Men ändå får vi vara med och skapa den. Fantastiskt!

Vad är det då vi klassar som musik? En del gillar hårdrock, andra tycker bara att det är ett oväsen. Somliga gillar klassiskt, andra gillar jazz. Några gillar blues och andra country. Somliga tycker om "lovsång" medans andra gillar psalmsång.

Men en sak är säker, och det är att alla olika stilar är ett uttryck för musik. Musik som kan lyfta och förena människor oavsett tillhörighet. Musik som kan skapa atmosfär och inspirerar till gemenskap som bryter ner murar och hinder. Likväl som den kan ödelägga, om bitterhet, hat och hämnd får den i sina händer.

Men om den får bli ett uttryck för vår innersta längtan och passion. Då tror jag att musiken är en kraft som öppnar upp våra sinnen för det Gudomliga.

/ Alf Lax

Leave a comment