full screen background image

En titt i backspegeln

 
Det är redan en bit in i augusti och det känns som om tiden bara går fortare och fortare. Jag förstår inte vad som händer! 
Hur som helst: Jag har köpt en cykel i sommar. Önskar bara att jag cyklat mera än vad jag gjort, men man kan ju bättra sig.
 
Det märkliga var att jag fick tillbaka så många barndomsminnen när jag har cyklat. En hund och en prästkrage förde mig omkring 50 år bakåt i tiden... Det var som att titta i backspegeln.
 
En kvinna kom gående med sin hund på grusvägen där jag cyklade. Och det var väl inte så märkvärdigt, jag som ofta möter hundägare på mina promenader. Men, jag cyklade den här gången...
Jag blev påmind om den isande kyla och fruktan som jag upplevde som barn när en stor schäfer jagade mig. Jag hade plockat liljekonvaljer i en backe, när hunden upptäckte mig. Och jag slängde mig på cyklen med hunden jagande och skällande bakom mig. Ojoj, vad det gick undan!
 
Så cyklade ja vidare på min nya vita cykel, och såg fullt med prästkragar längs med vägen. 
Som barn lekte vi ofta med dessa blommor för att se om vi skulle bli gifta. De vita kronbladen plockades varsamt bort medans vi sa "gift, ogift, gift, ogift..." Det gällde att få "gift" på det sista bladet.
På badstranden var det ofta en tråd från en filt eller badlakan som sysselsatte oss. Vi snurrade tråden runt fingret för att få veta första bokstaven på den vi skulle gifta oss med. A, B, C, D, E...
 
Jag fortsätter reflektera utifrån det jag ser och upplever, och samtidigt tittar jag bakåt i backspegeln.
 
Det är konferenstider och vi ser alla åldrar blandas. Jag lägger märke till en liten pojke i 8-9 års ålder. Han har som många andra barn sin iPad med sig och lurar i öronen för att inte störa.
Det är fullt tryck i lokalen och alla kan vara med i lovsången när texterna rullas upp. Efter en stund är det så dags för Ulf Christiansson - och ingen är oberörd! Pojken fortsätter titta på sin Ipad, helt omedveten om vad som händer i lokalen. Och bibelorden kommer upp på skärmarna.
 
ALLT är så långt ifrån hur det var, när jag var i den åldern - och jag tittar återigen i backspegeln.
Min "aktivitet" på mötet, var att leta rätt på vilken sång vi skulle sjunga ur Segertoner. Pastorn sa ett nummer, och man måste vara allert så man inte missade det. Och man sjöng vers på vers... Sedan var det kollekt och man hade sina slantar med sig, och därefter var det dax för predikan.
I mammas bruna bibel försökte jag hitta dagens text. Nu började det bli långtråkigt, och man väntade och väntade att predikan skulle ta slut. För att orka en liten stund till fick man en Tulo, eller ännu bättre en vit Läkerol.
Kanske man fick tillåtelse att gå på toaletten...
 
Vad tog vi med oss in i framtiden från vår barndom, och vad ger vi nästa generation för verktyg in i vuxenlivet?
 
Vi kan bära med oss händelser och upplevelser som vi en gång inte rådde på, och där fruktan och oro nu kan ha funnit en boningsplats. I leken kan verklighetsflykten fått det utrymme, som trängt undan sann vägledning och korrigering, för att i värsta fall uppenbara sig som krossade drömmar. Vår "iPad" som spelar upp gamla minnen och föreställningar och hindrar oss att se och ta in det som händer här och nu.
 
Men hur ska jag nu resonera kring "tråkiga" möten som barn kan uppleva det? Och kanske inte bara barn...
Vi får konstatera att vi lever i en tid där underhållningsmentaliteten är en självklar del av tidsandan, OCH det är något som Guds Ord varnar för!
 
 🔹🔷🔹
Det ska du veta att i de sista dagarna 
skall det komma svåra tider.
Människorna skall älska njutning
i stället för Gud
och ha ett sken av gudsfruktan
men förneka dess kraft.
Håll dig borta från dem!
2Tim. 3:1,4-5
🔷 
 
Vänj den unge vid den väg han bör vandra... 
Jodå, jag vet vilket dilemma detta är. 
Inte alls så enkelt. Nästan omöjligt.
Kan man tycka.
Man blir uppgiven - nästan.
Orkar man verkligen ta tag i detta?
Men alla andra..? Hur ska man göra nu då?
 
Det finns en biblisk backspegel som för oss till sanningar och grundbultar vi inte får tappa och förlora. Kanske som vi till och med måste återerövra! Det är mycket i vår tid som påminner om hur det var för Israels barn en gång i tiden, innan de kom i fångenskap. Vi har en egenskap att vilja plocka ut russinen ur kakan, alla välsignelser och talet om en underbar framtid,  men det finns mycket annat också som talar till oss i vår tid - om vi vill och vågar lyssna.
 
Tio av Israels stammar fick på 700-talet f. Kr. uppleva hur assyrierna kom och erövrade dem, för att föra bort dem som fångar till Babylon. Tvåhundra år senare kom babylonierna och tog de resterande två stammarna, Juda och Benjamin. De hade fått en nådatid som krävde omvändelse och bättring, men man lyssnade inte.
 
Amos ropar - i vår tid! 
Backspegeln visar en tid för länge sedan - som i sin tur har en spegel in i framtiden...
Amos talade till ett folk fylld av självsäkerhet, egenrättfärgighet och brist på gudsfruktan.
Där är vi nu!
 
Eleonora Lahti
 

Veckans bloggare:
Eleonora Lahti

 
 
Marie Lönngren Sonesson
 
Marie Lönngren Sonesson
Tidigare inlägg från

Magnus Brengesjö: Sitt ner vid Jesu fötter

by Radio Tio | dec 22, 2016
Som församlingsmusiker och lovsångsledare så sitter jag med i ett gudstjänstråd som planerar innehållet i gudstjänsterna. För ett par veckor sedan så satt jag med i möte som tog sikte på vårens gudstjänster och samlingar. Under en lång tid har söndagskolans ledare flaggat för att de är alldeles för få för att orka varje söndag så till slut togs beslutet att ha söndagsskola en söndag i månaden och låta barnen vara med på de övriga gudstjänsterna. 

Söndagsskolans kris att få ledare i mellangenerationerna att ställa upp är bara en av många frivilliguppgifter i församlingens verksamhet där det finns stora behov av fler frivilliga. Våra anställda församlingsledare har talat mycket om Isak-generationens (de medelålders) viktiga uppgift att brygga emellan Abraham-generationen (de äldre) och Jakob-generationen (de yngre). 

När vi nu satt på planeringsmötet inför vårens gudstjänster så kom det upp igen. Hur viktig Isak-generationens funktion är i församlingen. Jag är själv 43 år gammal och tillhör denna generation och jag satt och tänkte på alla mina vänner i församlingen som hör till denna grupp. Flera av dem har haft utbränningssymtom (jag är en av dem) och blivit oerhört försiktiga med sina engagemang. För andra har relationen med livskamraten fått ta den hårdaste smällen och resulterat i skillsmässa. Några har svårt att komma till gudstjänsterna och känna sig hemma bland alla duktiga människor. 

Varför är det så? Skall inte en församling vara platsen där man får komma som man är, utan krav, och bara kunna krascha? Jag kunde inte hålla tyst, jag delade min nöd för mina jämnåriga vänner som kämpar en ojämn kamp mot livets alla måsten och frågade om vi som församling inte borde erbjuda en chans att kliva av istället för att kliva på? En chans att kliva av från alla måsten och förväntningar. En chans att säga nej till mer engagemang och erbjudas vila och återhämtning. Kanske retreater?! 

Om en vecka är det jul och för många så innebär dessa sista dagar en massa stress för att få allt färdigt. Jag tänker då på Maria som valde att sitta ner vid  Jesu fötter och lyssna till honom istället för att ordna med allt som "måste ordnas". Och hon fick Jesu bekräftelse, det var viktigare än alla måsten. 

Jag önskar att du denna Julen fick sitta ner vid Jesu fötter och släppa lite på allt som måste göras. Låt Jesu ord få fylla dig med Frid och ro mitt i all julstress!

Magnus Brengesjö den 18/12 2016

Leave a comment