full screen background image

En titt i backspegeln

 
Det är redan en bit in i augusti och det känns som om tiden bara går fortare och fortare. Jag förstår inte vad som händer! 
Hur som helst: Jag har köpt en cykel i sommar. Önskar bara att jag cyklat mera än vad jag gjort, men man kan ju bättra sig.
 
Det märkliga var att jag fick tillbaka så många barndomsminnen när jag har cyklat. En hund och en prästkrage förde mig omkring 50 år bakåt i tiden... Det var som att titta i backspegeln.
 
En kvinna kom gående med sin hund på grusvägen där jag cyklade. Och det var väl inte så märkvärdigt, jag som ofta möter hundägare på mina promenader. Men, jag cyklade den här gången...
Jag blev påmind om den isande kyla och fruktan som jag upplevde som barn när en stor schäfer jagade mig. Jag hade plockat liljekonvaljer i en backe, när hunden upptäckte mig. Och jag slängde mig på cyklen med hunden jagande och skällande bakom mig. Ojoj, vad det gick undan!
 
Så cyklade ja vidare på min nya vita cykel, och såg fullt med prästkragar längs med vägen. 
Som barn lekte vi ofta med dessa blommor för att se om vi skulle bli gifta. De vita kronbladen plockades varsamt bort medans vi sa "gift, ogift, gift, ogift..." Det gällde att få "gift" på det sista bladet.
På badstranden var det ofta en tråd från en filt eller badlakan som sysselsatte oss. Vi snurrade tråden runt fingret för att få veta första bokstaven på den vi skulle gifta oss med. A, B, C, D, E...
 
Jag fortsätter reflektera utifrån det jag ser och upplever, och samtidigt tittar jag bakåt i backspegeln.
 
Det är konferenstider och vi ser alla åldrar blandas. Jag lägger märke till en liten pojke i 8-9 års ålder. Han har som många andra barn sin iPad med sig och lurar i öronen för att inte störa.
Det är fullt tryck i lokalen och alla kan vara med i lovsången när texterna rullas upp. Efter en stund är det så dags för Ulf Christiansson - och ingen är oberörd! Pojken fortsätter titta på sin Ipad, helt omedveten om vad som händer i lokalen. Och bibelorden kommer upp på skärmarna.
 
ALLT är så långt ifrån hur det var, när jag var i den åldern - och jag tittar återigen i backspegeln.
Min "aktivitet" på mötet, var att leta rätt på vilken sång vi skulle sjunga ur Segertoner. Pastorn sa ett nummer, och man måste vara allert så man inte missade det. Och man sjöng vers på vers... Sedan var det kollekt och man hade sina slantar med sig, och därefter var det dax för predikan.
I mammas bruna bibel försökte jag hitta dagens text. Nu började det bli långtråkigt, och man väntade och väntade att predikan skulle ta slut. För att orka en liten stund till fick man en Tulo, eller ännu bättre en vit Läkerol.
Kanske man fick tillåtelse att gå på toaletten...
 
Vad tog vi med oss in i framtiden från vår barndom, och vad ger vi nästa generation för verktyg in i vuxenlivet?
 
Vi kan bära med oss händelser och upplevelser som vi en gång inte rådde på, och där fruktan och oro nu kan ha funnit en boningsplats. I leken kan verklighetsflykten fått det utrymme, som trängt undan sann vägledning och korrigering, för att i värsta fall uppenbara sig som krossade drömmar. Vår "iPad" som spelar upp gamla minnen och föreställningar och hindrar oss att se och ta in det som händer här och nu.
 
Men hur ska jag nu resonera kring "tråkiga" möten som barn kan uppleva det? Och kanske inte bara barn...
Vi får konstatera att vi lever i en tid där underhållningsmentaliteten är en självklar del av tidsandan, OCH det är något som Guds Ord varnar för!
 
 🔹🔷🔹
Det ska du veta att i de sista dagarna 
skall det komma svåra tider.
Människorna skall älska njutning
i stället för Gud
och ha ett sken av gudsfruktan
men förneka dess kraft.
Håll dig borta från dem!
2Tim. 3:1,4-5
🔷 
 
Vänj den unge vid den väg han bör vandra... 
Jodå, jag vet vilket dilemma detta är. 
Inte alls så enkelt. Nästan omöjligt.
Kan man tycka.
Man blir uppgiven - nästan.
Orkar man verkligen ta tag i detta?
Men alla andra..? Hur ska man göra nu då?
 
Det finns en biblisk backspegel som för oss till sanningar och grundbultar vi inte får tappa och förlora. Kanske som vi till och med måste återerövra! Det är mycket i vår tid som påminner om hur det var för Israels barn en gång i tiden, innan de kom i fångenskap. Vi har en egenskap att vilja plocka ut russinen ur kakan, alla välsignelser och talet om en underbar framtid,  men det finns mycket annat också som talar till oss i vår tid - om vi vill och vågar lyssna.
 
Tio av Israels stammar fick på 700-talet f. Kr. uppleva hur assyrierna kom och erövrade dem, för att föra bort dem som fångar till Babylon. Tvåhundra år senare kom babylonierna och tog de resterande två stammarna, Juda och Benjamin. De hade fått en nådatid som krävde omvändelse och bättring, men man lyssnade inte.
 
Amos ropar - i vår tid! 
Backspegeln visar en tid för länge sedan - som i sin tur har en spegel in i framtiden...
Amos talade till ett folk fylld av självsäkerhet, egenrättfärgighet och brist på gudsfruktan.
Där är vi nu!
 
Eleonora Lahti
 

Veckans bloggare:
Eleonora Lahti

 
 
Marie Lönngren Sonesson
 
Marie Lönngren Sonesson
Tidigare inlägg från

Ingalill Vaim: Lovsång förlöser Guds kraft

by Radio Tio | jan 11, 2017

Min man Vello och jag satt nyligen och såg på en ny Youtube video av och med vår son Michael som bor i USA. I denna video ville han testa hur långt man kan köra bilen när den meddelar att du har tomt för bensin. 

Det var både kul och spännande att se hur det gick för honom - och bilen. Han hade så klart tagit med sig en kanna med extra bensin att fylla på när bilen nådde fullständigt tomt och inte ville eller kunde köra länge. Han behövde ju ta sig till en bensin station för att fylla på tanken igen. 

Plötsligt blir jag påmind om en händelse som ägde rum vintern 1983, tror jag det var. Vello och jag hade varit i Göteborg för att medverka i en ny församling som hade sina öppningsmöten denna helgen, och nu var vi på väg hem efter sista kvällsmötet till Örebro. 

Under helgen hade jag köpt en ny lovsångs kassett med en sångerska som heter Candy Staton. Vi spelade och lyssnade på den hela vägen hem. Sångerna fyllde bilen där vi satt; och jag sjöng med efter vart som jag lärde texterna. 

Vi kände närvaron av Gud så starkt i bilen och vi sjöng och lyssnade, bad och prisade Gud - och DÅ händer det!! På motorvägen in mot Örebro vid midnatt, i mörkret, får vi total bensinstopp! 

Vi hade inte ens tänkt på eller sett att bensin tanken visade tomt, så där stod vi. "Men hjälp, vad gör vi nu" sa jag till Vello?! Det kändes inte alls roligt att sitta där i mörkret; inte ha nån mobil att kunna ringa nån ( mobiler fanns ju inte så klart..) och att inte ha bensindunk i bilen heller. 

När jag tittar ut i mörkret ser jag i sidospegeln en bil som närmar sig och stannar upp bakom oss. Vello går ut för att säga något till mannen om behovet av bensin, men då har mannen redan gått till sin bagagelucka och tagit ut en stor kanna bensin som han kommer bärande med.

Det förunderliga är att han säger inte något, utan börjar hälla i bensinen efter att Vello har öppnat tank locket. Det är som att inga ord behövs sägas där i natten. Vello tackar honom så mycket för hjälpen, mannen ler lite och nickar, och Vello sätter sig tillbaka in i vår bil. Vi väntar på att han skall köra förbi oss, men ingen bil kom och inte gick det att vända på motorvägen och köra åt motsatt håll heller. Vi vänder på oss för att se vart han tog vägen...

Mannen och bilen var spårlöst borta!!

Det var då, efter en stund, vi insåg att det måste ha varit en ängel sänt från Gud att hjälpa oss. Vi hade varit så upptagna med lovsång i bilen, så jag tror att Gud tänkte så här: "Dom är så upptagna med Mig och har glömt att fylla på bensin, så nu må Jag gripa in och fylla deras behov"! 

Ja, vet du? Lovprisning och tacksamhet förlöser Guds kraft rakt in i våra liv och omständigheter - och kan även förlösa änglabesök en mörk vinternatt på en motorväg någonstans i Sverige. 

/ Ingalill Vaim

Leave a comment