full screen background image

En titt i backspegeln

 
Det är redan en bit in i augusti och det känns som om tiden bara går fortare och fortare. Jag förstår inte vad som händer! 
Hur som helst: Jag har köpt en cykel i sommar. Önskar bara att jag cyklat mera än vad jag gjort, men man kan ju bättra sig.
 
Det märkliga var att jag fick tillbaka så många barndomsminnen när jag har cyklat. En hund och en prästkrage förde mig omkring 50 år bakåt i tiden... Det var som att titta i backspegeln.
 
En kvinna kom gående med sin hund på grusvägen där jag cyklade. Och det var väl inte så märkvärdigt, jag som ofta möter hundägare på mina promenader. Men, jag cyklade den här gången...
Jag blev påmind om den isande kyla och fruktan som jag upplevde som barn när en stor schäfer jagade mig. Jag hade plockat liljekonvaljer i en backe, när hunden upptäckte mig. Och jag slängde mig på cyklen med hunden jagande och skällande bakom mig. Ojoj, vad det gick undan!
 
Så cyklade ja vidare på min nya vita cykel, och såg fullt med prästkragar längs med vägen. 
Som barn lekte vi ofta med dessa blommor för att se om vi skulle bli gifta. De vita kronbladen plockades varsamt bort medans vi sa "gift, ogift, gift, ogift..." Det gällde att få "gift" på det sista bladet.
På badstranden var det ofta en tråd från en filt eller badlakan som sysselsatte oss. Vi snurrade tråden runt fingret för att få veta första bokstaven på den vi skulle gifta oss med. A, B, C, D, E...
 
Jag fortsätter reflektera utifrån det jag ser och upplever, och samtidigt tittar jag bakåt i backspegeln.
 
Det är konferenstider och vi ser alla åldrar blandas. Jag lägger märke till en liten pojke i 8-9 års ålder. Han har som många andra barn sin iPad med sig och lurar i öronen för att inte störa.
Det är fullt tryck i lokalen och alla kan vara med i lovsången när texterna rullas upp. Efter en stund är det så dags för Ulf Christiansson - och ingen är oberörd! Pojken fortsätter titta på sin Ipad, helt omedveten om vad som händer i lokalen. Och bibelorden kommer upp på skärmarna.
 
ALLT är så långt ifrån hur det var, när jag var i den åldern - och jag tittar återigen i backspegeln.
Min "aktivitet" på mötet, var att leta rätt på vilken sång vi skulle sjunga ur Segertoner. Pastorn sa ett nummer, och man måste vara allert så man inte missade det. Och man sjöng vers på vers... Sedan var det kollekt och man hade sina slantar med sig, och därefter var det dax för predikan.
I mammas bruna bibel försökte jag hitta dagens text. Nu började det bli långtråkigt, och man väntade och väntade att predikan skulle ta slut. För att orka en liten stund till fick man en Tulo, eller ännu bättre en vit Läkerol.
Kanske man fick tillåtelse att gå på toaletten...
 
Vad tog vi med oss in i framtiden från vår barndom, och vad ger vi nästa generation för verktyg in i vuxenlivet?
 
Vi kan bära med oss händelser och upplevelser som vi en gång inte rådde på, och där fruktan och oro nu kan ha funnit en boningsplats. I leken kan verklighetsflykten fått det utrymme, som trängt undan sann vägledning och korrigering, för att i värsta fall uppenbara sig som krossade drömmar. Vår "iPad" som spelar upp gamla minnen och föreställningar och hindrar oss att se och ta in det som händer här och nu.
 
Men hur ska jag nu resonera kring "tråkiga" möten som barn kan uppleva det? Och kanske inte bara barn...
Vi får konstatera att vi lever i en tid där underhållningsmentaliteten är en självklar del av tidsandan, OCH det är något som Guds Ord varnar för!
 
 🔹🔷🔹
Det ska du veta att i de sista dagarna 
skall det komma svåra tider.
Människorna skall älska njutning
i stället för Gud
och ha ett sken av gudsfruktan
men förneka dess kraft.
Håll dig borta från dem!
2Tim. 3:1,4-5
🔷 
 
Vänj den unge vid den väg han bör vandra... 
Jodå, jag vet vilket dilemma detta är. 
Inte alls så enkelt. Nästan omöjligt.
Kan man tycka.
Man blir uppgiven - nästan.
Orkar man verkligen ta tag i detta?
Men alla andra..? Hur ska man göra nu då?
 
Det finns en biblisk backspegel som för oss till sanningar och grundbultar vi inte får tappa och förlora. Kanske som vi till och med måste återerövra! Det är mycket i vår tid som påminner om hur det var för Israels barn en gång i tiden, innan de kom i fångenskap. Vi har en egenskap att vilja plocka ut russinen ur kakan, alla välsignelser och talet om en underbar framtid,  men det finns mycket annat också som talar till oss i vår tid - om vi vill och vågar lyssna.
 
Tio av Israels stammar fick på 700-talet f. Kr. uppleva hur assyrierna kom och erövrade dem, för att föra bort dem som fångar till Babylon. Tvåhundra år senare kom babylonierna och tog de resterande två stammarna, Juda och Benjamin. De hade fått en nådatid som krävde omvändelse och bättring, men man lyssnade inte.
 
Amos ropar - i vår tid! 
Backspegeln visar en tid för länge sedan - som i sin tur har en spegel in i framtiden...
Amos talade till ett folk fylld av självsäkerhet, egenrättfärgighet och brist på gudsfruktan.
Där är vi nu!
 
Eleonora Lahti
 

Veckans bloggare:
Eleonora Lahti

 
 
Marie Lönngren Sonesson
 
Marie Lönngren Sonesson
Tidigare inlägg från

Magnus Brengesjö: Ett kryddmått bön och bibelläsning per dag

by Radio Tio | feb 22, 2017
Har du som jag svårt att få bönen och bibelläsningen att bli en vardagsrutin? Då kanske Peter Halldorfs visdomsord kan hjälpa dig på samma sätt som de hjälpt mig.

Det är drygt tio år sedan nu. Jag bodde i Göteborg då och var helengagerad i Saronkyrkans musikliv. Som förälder till en tvåring med ett andra barn på gång, samt med renovering och såsmåningom flytt till nytt boende på agendan så upptogs det mesta av tiden av måsten och krav. När vardagen är fylld av måsten och krav så kan lätt bönen och bibelläsningen upplevas som ännu ett krav eller ett påträngande "jag borde". Under denna tid erbjöds jag tillsammans med många andra ledare i Saronförsamlingen att följa med på en fyradagars tyst retreat i Bjärka-Säby, på kommuniteten under Peter Halldorfs ledning.

Jag valde att anmäla mig och inte anade jag då hur mycket dessa fyra dagar skulle påverka mig och djupt omprägla mina tankar. Det första dygnet på denna tysta retreat gick åt till att vänja sig vid tystnaden, att låta hjulen sluta snurra, rensa sina tankar och tömma sitt inre. Med detta kom tröttheten. Dygn två var ett dygn av sova, vila och återhämta sig. Dygn tre började det hända något...ett nytt uppvaknande, en ny hunger av att lyssna och ta in. Varje dag på eftermiddagen så hade Peter Halldorf en halvtimmes andlig rådgivning för alla oss som deltog på retreaten.

Jag glömmer aldrig vad han sa den tredje dagen. Han talade om hur man kan få bibelläsningen och bönen att fungera i sitt liv. Han jämförde livet med en måltid, och att vi som kristna är saltet, kryddan som är så viktigt för att ta fram smaken.

Han fortsatte med att säga att skall man klara av att var dag läsa bibeln och be så skall man använda kryddmåttet, inte decilitermåttet eller något större mått. Nej, ett kryddmått som man klarar av varje dag. Det är bättre med ett litet mått av bön och bibelläsning varje dag än ett större mått någon gång ibland.

Dessa visdomsord har hjälpt mig radikalt i mitt förhållande till bönen och bibelläsningen. Jag har märkt att kryddmåttet fungerar, jag kan klara av en vers och bön varje dag och det räcker för att ge mitt liv sälta och smak.

Sedan kommer dagar då någon vers lockar en att läsa mer och be mer för det är ju så det är med kryddor. I rätt proportioner så kan de locka fram hungern på ett suveränt sätt.


Magnus Brengesjö, Mullsjö 19/2 2017

Leave a comment