full screen background image

En titt i backspegeln

 
Det är redan en bit in i augusti och det känns som om tiden bara går fortare och fortare. Jag förstår inte vad som händer! 
Hur som helst: Jag har köpt en cykel i sommar. Önskar bara att jag cyklat mera än vad jag gjort, men man kan ju bättra sig.
 
Det märkliga var att jag fick tillbaka så många barndomsminnen när jag har cyklat. En hund och en prästkrage förde mig omkring 50 år bakåt i tiden... Det var som att titta i backspegeln.
 
En kvinna kom gående med sin hund på grusvägen där jag cyklade. Och det var väl inte så märkvärdigt, jag som ofta möter hundägare på mina promenader. Men, jag cyklade den här gången...
Jag blev påmind om den isande kyla och fruktan som jag upplevde som barn när en stor schäfer jagade mig. Jag hade plockat liljekonvaljer i en backe, när hunden upptäckte mig. Och jag slängde mig på cyklen med hunden jagande och skällande bakom mig. Ojoj, vad det gick undan!
 
Så cyklade ja vidare på min nya vita cykel, och såg fullt med prästkragar längs med vägen. 
Som barn lekte vi ofta med dessa blommor för att se om vi skulle bli gifta. De vita kronbladen plockades varsamt bort medans vi sa "gift, ogift, gift, ogift..." Det gällde att få "gift" på det sista bladet.
På badstranden var det ofta en tråd från en filt eller badlakan som sysselsatte oss. Vi snurrade tråden runt fingret för att få veta första bokstaven på den vi skulle gifta oss med. A, B, C, D, E...
 
Jag fortsätter reflektera utifrån det jag ser och upplever, och samtidigt tittar jag bakåt i backspegeln.
 
Det är konferenstider och vi ser alla åldrar blandas. Jag lägger märke till en liten pojke i 8-9 års ålder. Han har som många andra barn sin iPad med sig och lurar i öronen för att inte störa.
Det är fullt tryck i lokalen och alla kan vara med i lovsången när texterna rullas upp. Efter en stund är det så dags för Ulf Christiansson - och ingen är oberörd! Pojken fortsätter titta på sin Ipad, helt omedveten om vad som händer i lokalen. Och bibelorden kommer upp på skärmarna.
 
ALLT är så långt ifrån hur det var, när jag var i den åldern - och jag tittar återigen i backspegeln.
Min "aktivitet" på mötet, var att leta rätt på vilken sång vi skulle sjunga ur Segertoner. Pastorn sa ett nummer, och man måste vara allert så man inte missade det. Och man sjöng vers på vers... Sedan var det kollekt och man hade sina slantar med sig, och därefter var det dax för predikan.
I mammas bruna bibel försökte jag hitta dagens text. Nu började det bli långtråkigt, och man väntade och väntade att predikan skulle ta slut. För att orka en liten stund till fick man en Tulo, eller ännu bättre en vit Läkerol.
Kanske man fick tillåtelse att gå på toaletten...
 
Vad tog vi med oss in i framtiden från vår barndom, och vad ger vi nästa generation för verktyg in i vuxenlivet?
 
Vi kan bära med oss händelser och upplevelser som vi en gång inte rådde på, och där fruktan och oro nu kan ha funnit en boningsplats. I leken kan verklighetsflykten fått det utrymme, som trängt undan sann vägledning och korrigering, för att i värsta fall uppenbara sig som krossade drömmar. Vår "iPad" som spelar upp gamla minnen och föreställningar och hindrar oss att se och ta in det som händer här och nu.
 
Men hur ska jag nu resonera kring "tråkiga" möten som barn kan uppleva det? Och kanske inte bara barn...
Vi får konstatera att vi lever i en tid där underhållningsmentaliteten är en självklar del av tidsandan, OCH det är något som Guds Ord varnar för!
 
 🔹🔷🔹
Det ska du veta att i de sista dagarna 
skall det komma svåra tider.
Människorna skall älska njutning
i stället för Gud
och ha ett sken av gudsfruktan
men förneka dess kraft.
Håll dig borta från dem!
2Tim. 3:1,4-5
🔷 
 
Vänj den unge vid den väg han bör vandra... 
Jodå, jag vet vilket dilemma detta är. 
Inte alls så enkelt. Nästan omöjligt.
Kan man tycka.
Man blir uppgiven - nästan.
Orkar man verkligen ta tag i detta?
Men alla andra..? Hur ska man göra nu då?
 
Det finns en biblisk backspegel som för oss till sanningar och grundbultar vi inte får tappa och förlora. Kanske som vi till och med måste återerövra! Det är mycket i vår tid som påminner om hur det var för Israels barn en gång i tiden, innan de kom i fångenskap. Vi har en egenskap att vilja plocka ut russinen ur kakan, alla välsignelser och talet om en underbar framtid,  men det finns mycket annat också som talar till oss i vår tid - om vi vill och vågar lyssna.
 
Tio av Israels stammar fick på 700-talet f. Kr. uppleva hur assyrierna kom och erövrade dem, för att föra bort dem som fångar till Babylon. Tvåhundra år senare kom babylonierna och tog de resterande två stammarna, Juda och Benjamin. De hade fått en nådatid som krävde omvändelse och bättring, men man lyssnade inte.
 
Amos ropar - i vår tid! 
Backspegeln visar en tid för länge sedan - som i sin tur har en spegel in i framtiden...
Amos talade till ett folk fylld av självsäkerhet, egenrättfärgighet och brist på gudsfruktan.
Där är vi nu!
 
Eleonora Lahti
 

Veckans bloggare:
Eleonora Lahti

 
 
Marie Lönngren Sonesson
 
Marie Lönngren Sonesson
Tidigare inlägg från

Hej alla dyrbara vänner

by Radio Tio | sep 05, 2017

 

Kul att vara tillbaka och skriva på Musik-Bloggen igen : )

Kände för att börja med lite historia.

Min morfar var bonde och fritids-predikant. Morfar och mormor kom till tro i början av 1900-talet. Mormor berättade att hon fick höra evangeliet predikas som ung, fick syndanöd som hon uttryckte det och upplevde en radikal omvändelse.

Farfar var fiskhandlare. Min pappa Nils Gunnar berättade att farfar satt och läste Bibeln och bad varje morgon innan han gick till sitt arbete.

När min pappa föddes sist av tre bröder, så sa min farfar till Gud:

” Ta honom och gör honom till predikant”

Den bönen hörde Gud. Pappa har varit pastor och predikant hela sitt liv. Fortsätter fortfarande 87 år gammal att vittna, sjunga och sprida Guds Ord.

När mamma träffade pappa i Uppsala på 50-talet då han var ungdomspastor i Uppsala baptistförsamling, tänkte hon:

” Det blir han eller ingen ”

De har sedan bott på flera platser och varit pastorer från Malmö i söder upp till Dalarna.

På 70-talet när jag var i 17 års åldern så drabbades vår baptistförsamling i Örebro utav den karismatiska väckelsen : ) Det var helt underbart fantastiskt : )

Många utav våra klasskamrater och andra blev frälsta. Vi ungdomar samlades och bad. Det var vårt lördagsnöje att samlas i Guds närvaro, sjunga lovsånger bedja och läsa Bibeln tillsammans.

En nyfrälst ung man som varit bunden i droger uppväckte sin kompis från döden. Han hittade honom i rännstenen och märkte att han inte hade någon puls.

Han kommenderade honom tillbaka till livet och kompisen blev levande igen : )

Ett annat minne från Örebrotiden (min ungdoms stad : ) var när vår ungdomskör som jag var med i, spelade uruppförandet av musikalen ”Pappa”.Den kände sångaren och predikanten Ingemar Olsson var medlem i min pappas församling. Det var Ingemar Olsson och en annan man som också var medlem i församlingen som skrev den musikalen, som faktiskt spreds i Sverige och även utanför vårt land. Vår församling var en relativt gammal baptistförsamling . En del av er kommer ihåg de gamla traditionella frikyrkorna med mycket högt i tak, predikstol högt upp, osv.

Man fick inte vara fler än 400 personer i lokalen. De kvällarna när vi framförde musikalen, fick vi anmärkning från brandmyndigheterna att det var alldeles för mycket folk i lokalen.

Jag fick också förmånen några år senare att leda den ungdomskören ”Beleive” som jag deltagit i.

Under den här tiden så grundlades en kärlek i mitt hjärta till min underbare frälsare Jesus Kristus, som jag aldrig lämnat sen dess.

Jag är mycket tacksam till mina föräldrar och andra som fanns där för mig när jag var ung. Som bad för mig och som på olika sätt hjälpte mej fram till en stadigare tro och en relation med himmelens och jordens skapare. Detta har lett vidare till att jag hela tiden på olika sätt under mitt liv fått vara i hans tjänst.

Just nu startar vi en helgbibelskola i Blekinge : ). Den börjar 22-24/9 och är öppen för alla. Vi kör varannan helg . Välkommen att deltaga om du är intresserad.

Med önskan om allt gott till dej som läser detta/

Marie Lönngren Sonesson

 

 

Leave a comment