full screen background image

En titt i backspegeln

 
Det är redan en bit in i augusti och det känns som om tiden bara går fortare och fortare. Jag förstår inte vad som händer! 
Hur som helst: Jag har köpt en cykel i sommar. Önskar bara att jag cyklat mera än vad jag gjort, men man kan ju bättra sig.
 
Det märkliga var att jag fick tillbaka så många barndomsminnen när jag har cyklat. En hund och en prästkrage förde mig omkring 50 år bakåt i tiden... Det var som att titta i backspegeln.
 
En kvinna kom gående med sin hund på grusvägen där jag cyklade. Och det var väl inte så märkvärdigt, jag som ofta möter hundägare på mina promenader. Men, jag cyklade den här gången...
Jag blev påmind om den isande kyla och fruktan som jag upplevde som barn när en stor schäfer jagade mig. Jag hade plockat liljekonvaljer i en backe, när hunden upptäckte mig. Och jag slängde mig på cyklen med hunden jagande och skällande bakom mig. Ojoj, vad det gick undan!
 
Så cyklade ja vidare på min nya vita cykel, och såg fullt med prästkragar längs med vägen. 
Som barn lekte vi ofta med dessa blommor för att se om vi skulle bli gifta. De vita kronbladen plockades varsamt bort medans vi sa "gift, ogift, gift, ogift..." Det gällde att få "gift" på det sista bladet.
På badstranden var det ofta en tråd från en filt eller badlakan som sysselsatte oss. Vi snurrade tråden runt fingret för att få veta första bokstaven på den vi skulle gifta oss med. A, B, C, D, E...
 
Jag fortsätter reflektera utifrån det jag ser och upplever, och samtidigt tittar jag bakåt i backspegeln.
 
Det är konferenstider och vi ser alla åldrar blandas. Jag lägger märke till en liten pojke i 8-9 års ålder. Han har som många andra barn sin iPad med sig och lurar i öronen för att inte störa.
Det är fullt tryck i lokalen och alla kan vara med i lovsången när texterna rullas upp. Efter en stund är det så dags för Ulf Christiansson - och ingen är oberörd! Pojken fortsätter titta på sin Ipad, helt omedveten om vad som händer i lokalen. Och bibelorden kommer upp på skärmarna.
 
ALLT är så långt ifrån hur det var, när jag var i den åldern - och jag tittar återigen i backspegeln.
Min "aktivitet" på mötet, var att leta rätt på vilken sång vi skulle sjunga ur Segertoner. Pastorn sa ett nummer, och man måste vara allert så man inte missade det. Och man sjöng vers på vers... Sedan var det kollekt och man hade sina slantar med sig, och därefter var det dax för predikan.
I mammas bruna bibel försökte jag hitta dagens text. Nu började det bli långtråkigt, och man väntade och väntade att predikan skulle ta slut. För att orka en liten stund till fick man en Tulo, eller ännu bättre en vit Läkerol.
Kanske man fick tillåtelse att gå på toaletten...
 
Vad tog vi med oss in i framtiden från vår barndom, och vad ger vi nästa generation för verktyg in i vuxenlivet?
 
Vi kan bära med oss händelser och upplevelser som vi en gång inte rådde på, och där fruktan och oro nu kan ha funnit en boningsplats. I leken kan verklighetsflykten fått det utrymme, som trängt undan sann vägledning och korrigering, för att i värsta fall uppenbara sig som krossade drömmar. Vår "iPad" som spelar upp gamla minnen och föreställningar och hindrar oss att se och ta in det som händer här och nu.
 
Men hur ska jag nu resonera kring "tråkiga" möten som barn kan uppleva det? Och kanske inte bara barn...
Vi får konstatera att vi lever i en tid där underhållningsmentaliteten är en självklar del av tidsandan, OCH det är något som Guds Ord varnar för!
 
 🔹🔷🔹
Det ska du veta att i de sista dagarna 
skall det komma svåra tider.
Människorna skall älska njutning
i stället för Gud
och ha ett sken av gudsfruktan
men förneka dess kraft.
Håll dig borta från dem!
2Tim. 3:1,4-5
🔷 
 
Vänj den unge vid den väg han bör vandra... 
Jodå, jag vet vilket dilemma detta är. 
Inte alls så enkelt. Nästan omöjligt.
Kan man tycka.
Man blir uppgiven - nästan.
Orkar man verkligen ta tag i detta?
Men alla andra..? Hur ska man göra nu då?
 
Det finns en biblisk backspegel som för oss till sanningar och grundbultar vi inte får tappa och förlora. Kanske som vi till och med måste återerövra! Det är mycket i vår tid som påminner om hur det var för Israels barn en gång i tiden, innan de kom i fångenskap. Vi har en egenskap att vilja plocka ut russinen ur kakan, alla välsignelser och talet om en underbar framtid,  men det finns mycket annat också som talar till oss i vår tid - om vi vill och vågar lyssna.
 
Tio av Israels stammar fick på 700-talet f. Kr. uppleva hur assyrierna kom och erövrade dem, för att föra bort dem som fångar till Babylon. Tvåhundra år senare kom babylonierna och tog de resterande två stammarna, Juda och Benjamin. De hade fått en nådatid som krävde omvändelse och bättring, men man lyssnade inte.
 
Amos ropar - i vår tid! 
Backspegeln visar en tid för länge sedan - som i sin tur har en spegel in i framtiden...
Amos talade till ett folk fylld av självsäkerhet, egenrättfärgighet och brist på gudsfruktan.
Där är vi nu!
 
Eleonora Lahti
 

Veckans bloggare:
Eleonora Lahti

 
 
Marie Lönngren Sonesson
 
Marie Lönngren Sonesson
Tidigare inlägg från

Musik till ära – oavsett tillstånd

by Radio Tio | sep 21, 2017
Som barn fick vi sjunga sången ”musik ska byggas utav glädje, utav glädje bygger man musik....” och det var fint och kändes sanningsenligt då. Men det tog inte många år förrän jag insåg att musik inte bara skapas av positiva känslor, musiken kommer från vårt hjärta oavsett tillstånd. Sorg, smärta, ångest, även dessa känslor kan frambringa den mest underbara musiken. Vad som avgör om musiken är destruktiv eller uppbyggande är i grunden vart musiken leder. Kommer tonerna från hjärtats ångest och håller sig kvar i ångest och sorg blir musiken oerhört destruktiv. Sträcker man sig däremot från sorg till förtröstan på Herren och Hans förmåga att hela, läka och hjälpa så blir musiken istället oerhört uppbyggande och livgivande.
 
Livet är inte enkelt. Bibeln talar tydligt om att det kristna livet är utmanande på flera områden. Som kristen finns förföljelse, vi är annorlunda i den här världen och ses till och med som dårar i världens ögon (1 kor 1:27). Att tro på Jesus är ingen garanti att man är skyddad från sjukdom, nederlag eller sorg.
 
Det som skiljer oss från världen är det faktum att vi under alla omständigheter kan hämta tröst hos Jesus. Han är vår styrka, vår läkare, vår borg. Oavsett omständigheter så finns Han där för att trösta och hjälpa. I den mest eländiga stund kan vi fyllas av kärlek, hopp och liv. Jesus frid kan helt regera i oss. Han vill hela våra sår, Han vill mätta vår hunger. Han är där och vill hålla vår hand och torka våra tårar.
 
En sång som är född i smärta kan vara så befriande att lyssna på. ” I det mörkaste djup är du där och tröstar”. För mig leder lovsången mig ut ur sorg och smärta, det leder mig mot Jesus, hjälper mig att lyfta blicken och ta nya tag. När jag läser bibeln inser jag att jag är i gott sällskap med psalmisterna som utryckte känslor av glädje och sorg i deras texter i bibeln. De talar om sin bedrövade själ och tunga hjärta men samtidigt blir de tröstade av tanken att de åter ska få tacka Gud..
Varför så bedrövad, min själ, varför så orolig i mig? Hoppas på Gud. Jag ska åter få tacka honom, min frälsning och min Gud. Ps 42:12
 
Min övertygelse är att Jesus önskar höra våra tankar, både de bra och dåliga, så länge som vi är ärliga med hur vi känner och vågar lita på att Herren tröstar och hjälper oss trotts hur omständigheterna ser ut.
 
För mig är musiken något som amplifierar mina känslor, på gott och ont. Använder jag musiken fel kan det bli destruktivt, men väljer jag att tacka Herren under livets alla omständigheter, kan vilken känsla som helst bli ombytt till tacksamhet och glädje och frid genom Herren Jesus Kristus.
 

Leave a comment