full screen background image

En titt i backspegeln

 
Det är redan en bit in i augusti och det känns som om tiden bara går fortare och fortare. Jag förstår inte vad som händer! 
Hur som helst: Jag har köpt en cykel i sommar. Önskar bara att jag cyklat mera än vad jag gjort, men man kan ju bättra sig.
 
Det märkliga var att jag fick tillbaka så många barndomsminnen när jag har cyklat. En hund och en prästkrage förde mig omkring 50 år bakåt i tiden... Det var som att titta i backspegeln.
 
En kvinna kom gående med sin hund på grusvägen där jag cyklade. Och det var väl inte så märkvärdigt, jag som ofta möter hundägare på mina promenader. Men, jag cyklade den här gången...
Jag blev påmind om den isande kyla och fruktan som jag upplevde som barn när en stor schäfer jagade mig. Jag hade plockat liljekonvaljer i en backe, när hunden upptäckte mig. Och jag slängde mig på cyklen med hunden jagande och skällande bakom mig. Ojoj, vad det gick undan!
 
Så cyklade ja vidare på min nya vita cykel, och såg fullt med prästkragar längs med vägen. 
Som barn lekte vi ofta med dessa blommor för att se om vi skulle bli gifta. De vita kronbladen plockades varsamt bort medans vi sa "gift, ogift, gift, ogift..." Det gällde att få "gift" på det sista bladet.
På badstranden var det ofta en tråd från en filt eller badlakan som sysselsatte oss. Vi snurrade tråden runt fingret för att få veta första bokstaven på den vi skulle gifta oss med. A, B, C, D, E...
 
Jag fortsätter reflektera utifrån det jag ser och upplever, och samtidigt tittar jag bakåt i backspegeln.
 
Det är konferenstider och vi ser alla åldrar blandas. Jag lägger märke till en liten pojke i 8-9 års ålder. Han har som många andra barn sin iPad med sig och lurar i öronen för att inte störa.
Det är fullt tryck i lokalen och alla kan vara med i lovsången när texterna rullas upp. Efter en stund är det så dags för Ulf Christiansson - och ingen är oberörd! Pojken fortsätter titta på sin Ipad, helt omedveten om vad som händer i lokalen. Och bibelorden kommer upp på skärmarna.
 
ALLT är så långt ifrån hur det var, när jag var i den åldern - och jag tittar återigen i backspegeln.
Min "aktivitet" på mötet, var att leta rätt på vilken sång vi skulle sjunga ur Segertoner. Pastorn sa ett nummer, och man måste vara allert så man inte missade det. Och man sjöng vers på vers... Sedan var det kollekt och man hade sina slantar med sig, och därefter var det dax för predikan.
I mammas bruna bibel försökte jag hitta dagens text. Nu började det bli långtråkigt, och man väntade och väntade att predikan skulle ta slut. För att orka en liten stund till fick man en Tulo, eller ännu bättre en vit Läkerol.
Kanske man fick tillåtelse att gå på toaletten...
 
Vad tog vi med oss in i framtiden från vår barndom, och vad ger vi nästa generation för verktyg in i vuxenlivet?
 
Vi kan bära med oss händelser och upplevelser som vi en gång inte rådde på, och där fruktan och oro nu kan ha funnit en boningsplats. I leken kan verklighetsflykten fått det utrymme, som trängt undan sann vägledning och korrigering, för att i värsta fall uppenbara sig som krossade drömmar. Vår "iPad" som spelar upp gamla minnen och föreställningar och hindrar oss att se och ta in det som händer här och nu.
 
Men hur ska jag nu resonera kring "tråkiga" möten som barn kan uppleva det? Och kanske inte bara barn...
Vi får konstatera att vi lever i en tid där underhållningsmentaliteten är en självklar del av tidsandan, OCH det är något som Guds Ord varnar för!
 
 🔹🔷🔹
Det ska du veta att i de sista dagarna 
skall det komma svåra tider.
Människorna skall älska njutning
i stället för Gud
och ha ett sken av gudsfruktan
men förneka dess kraft.
Håll dig borta från dem!
2Tim. 3:1,4-5
🔷 
 
Vänj den unge vid den väg han bör vandra... 
Jodå, jag vet vilket dilemma detta är. 
Inte alls så enkelt. Nästan omöjligt.
Kan man tycka.
Man blir uppgiven - nästan.
Orkar man verkligen ta tag i detta?
Men alla andra..? Hur ska man göra nu då?
 
Det finns en biblisk backspegel som för oss till sanningar och grundbultar vi inte får tappa och förlora. Kanske som vi till och med måste återerövra! Det är mycket i vår tid som påminner om hur det var för Israels barn en gång i tiden, innan de kom i fångenskap. Vi har en egenskap att vilja plocka ut russinen ur kakan, alla välsignelser och talet om en underbar framtid,  men det finns mycket annat också som talar till oss i vår tid - om vi vill och vågar lyssna.
 
Tio av Israels stammar fick på 700-talet f. Kr. uppleva hur assyrierna kom och erövrade dem, för att föra bort dem som fångar till Babylon. Tvåhundra år senare kom babylonierna och tog de resterande två stammarna, Juda och Benjamin. De hade fått en nådatid som krävde omvändelse och bättring, men man lyssnade inte.
 
Amos ropar - i vår tid! 
Backspegeln visar en tid för länge sedan - som i sin tur har en spegel in i framtiden...
Amos talade till ett folk fylld av självsäkerhet, egenrättfärgighet och brist på gudsfruktan.
Där är vi nu!
 
Eleonora Lahti
 

Veckans bloggare:
Eleonora Lahti

 
 
Marie Lönngren Sonesson
 
Marie Lönngren Sonesson
Tidigare inlägg från

Har du kommit igång med det du egentligen vet du ska göra?

by Radio Tio | okt 26, 2017
Har du bejakat den kallelse/uppdrag som Gud har gett dig i ditt liv? Vågat erövra den - fastän andra kan tycka, tänka och tro en massa? Det är inte självklart enkelt, jag vet, men det är nödvändigt!
 
Jag skulle vilja ta dig med till en av mina kemilektioner i åk.9 för att ge en liten liknelse.
Vi går igenom atomnummer, atommassa och isotoper (vad det nu är undrar endel av er). Jag visar en film på en nobelpristagare, Willard Libby, och hans väg till sin upptäckt. Några år innan andra världkriget fick han en ide´.
-"Kan det vara så att man kan vrida klockan bakåt i tiden för att datera gamla föremåls ålder?"
Kriget kom och andra uppgifter väntade för denne kemist, men efter kriget tog han upp sin forskning igen, men INGEN fick veta vad han höll på med. Hans ide´var alldeles för galen insåg han, för att han skulle våga berätta om sitt projekt. Ingen skulle tro på honom, hans anseende som forskare skulle bli ifrågasatt och han kunde bli offentligt förlöjligad. 
Han arbetade på, och när han samlat all fakta och alla bevis för sin teori, offentliggjordes hans forskning med dunder och brak. Kol14 - metoden var ett faktum och ingen kunde förlöjliga och ifrågasätta metoden, och ett nobelpris väntade honom några år senare.
 
Jag talar med mina elever om att inte saluföra sina innersta drömmar och önskningar för lättvindigt. Andra kan faktiskt klampa in och säga att "det klarar du aldrig, det är för dyrt, det är för få som är intresserade så det går nog inte", eller så får man en tveksam blick som fullständigt dödar en spirande tanke...
 
Ända sedan barndomen har jag levt med tanken, drömmen - jag vill idag kalla det för kallelsen - att jag är sångare. Inte för att jag är speciellt duktig eller unik, utan just därför att jag är kallad i den uppgiften. 
Och det har inte varit lätt....
 
Hela mitt liv hade varit sång och musik fram till jag var 35 år (fast min utbildning är ämneslärare). Allt var självklart och många olika dörrar öppnades allt eftersom. 
Men så....
Ja, det är nästan oväsentligt, eller så är detta hela grejen...
 
Hur som helst...
Jag var påväg att bli 50 och hade inte sjungit på nästan 15 år. Det fanns inga skandaler, tjaffs eller strul på vägen, men det var som om allt bara ströps - och jag fanns inte längre på banan...
Och jag har försökt att förstå, men inser att man inte begriper allt här i livet. Då får man försöka lämna och gå vidare.
 
Var desto ivrigare att göra er kallelse och utkorelse fast.
Gör ni det skall ni aldrig någonsin snubbla och falla.
2Petr. 1:10
 
Så får jag en hälsning:
-"Eleonora, du har inte sjungit färdigt!"
Det är skillnad på uppmuntran (för det har jag nu och då fått under årens gång) och ett profetiskt tilltal. Jag inser att jag anpassat mig till människor, grupper och system och bara gjort det andra sagt att jag ska göra. Märkligt fenomen och kultur.
Kan det vara så att man själv kan ta initiativ och tro att Gud talar, ger ideer och vill använda en? Kan det vara så...?
Jag vill uppmuntra dig att tro på Guds tilltal in i ditt liv. Så lätt det är att vänta, vänta och vänta.... Visst ska vi göra det också ibland, men många gånger är det GÅ!!!!!
 
Jag började med enkla bönesamlingar här hemma med några av mina musikervänner som hade liknande erfarenheter. Vi började uppmuntra varandra utifrån Guds Ord. Att jag inte gjort det tidigare... för det var inte lätt att ha fått höra (av en pastor) att man "kunde måla in sig i ett hörn" om man lät drömmarna (/kallelsen?) leva vidare... 
 
 
Jag gläds att kunna säga att jag nu är inne på min fjärde inspelning. Jag har rest i Asien och Afrika och framtiden har jag ännu inte sett. 
MEN: Jag måste vara i rörelse och inte bara vänta - och det gäller dig också! Det kosta pengar, tid, energi och kraft, men är det inte detta vi lever för?!!
 
Våra liv handlar inte om att vi måste prestera och visa upp saker, för det kan vara ena diket i att tjäna Gud. Det andra diket kan vara när vi gör saker för egen vinning, och "utnyttjar" vårt uppdrag. 
 
Saliga är de människor som har sin styrka i dig,
de som har dina vägar i sitt hjärta.
När de vandrar genom tåredalen 
gör de den rik på källor, 
och höstregnet höljer den med välsignelser.
De går från kraft till kraft, 
de träder fram inför Gud på Sion.
Ps. 84:6-8
 
 
Kanske jag med mitt lilla vittnesbörd här i min blogg kan hjälpa någon annan.
Jag hoppas det.
Uppdraget är stort 
och kallelsen går ut...
 
/Eleonora Lahti
Uppsala


Har du kommit igång med det du egentligen vet du ska göra?

Har du bejakat den kallelse/uppdrag som Gud har gett dig i ditt liv? Vågat erövra den - fastän andra kan tycka, tänka och tro en massa? Det är inte självklart enkelt, jag vet, men det är nödvändigt!
 
Jag skulle vilja ta dig med till en av mina kemilektioner i åk.9 för att ge en liten liknelse.
Vi går igenom atomnummer, atommassa och isotoper (vad det nu är undrar endel av er). Jag visar en film på en nobelpristagare, Willard Libby, och hans väg till sin upptäckt. Några år innan andra världkriget fick han en ide´.
-"Kan det vara så att man kan vrida klockan bakåt i tiden för att datera gamla föremåls ålder?"
Kriget kom och andra uppgifter väntade för denne kemist, men efter kriget tog han upp sin forskning igen, men INGEN fick veta vad han höll på med. Hans ide´var alldeles för galen insåg han, för att han skulle våga berätta om sitt projekt. Ingen skulle tro på honom, hans anseende som forskare skulle bli ifrågasatt och han kunde bli offentligt förlöjligad. 
Han arbetade på, och när han samlat all fakta och alla bevis för sin teori, offentliggjordes hans forskning med dunder och brak. Kol14 - metoden var ett faktum och ingen kunde förlöjliga och ifrågasätta metoden, och ett nobelpris väntade honom några år senare.
 
Jag talar med mina elever om att inte saluföra sina innersta drömmar och önskningar för lättvindigt. Andra kan faktiskt klampa in och säga att "det klarar du aldrig, det är för dyrt, det är för få som är intresserade så det går nog inte", eller så får man en tveksam blick som fullständigt dödar en spirande tanke...
 
Ända sedan barndomen har jag levt med tanken, drömmen - jag vill idag kalla det för kallelsen - att jag är sångare. Inte för att jag är speciellt duktig eller unik, utan just därför att jag är kallad i den uppgiften. 
Och det har inte varit lätt....
 
Hela mitt liv hade varit sång och musik fram till jag var 35 år (fast min utbildning är ämneslärare). Allt var självklart och många olika dörrar öppnades allt eftersom. 
Men så....
Ja, det är nästan oväsentligt, eller så är detta hela grejen...
 
Hur som helst...
Jag var påväg att bli 50 och hade inte sjungit på nästan 15 år. Det fanns inga skandaler, tjaffs eller strul på vägen, men det var som om allt bara ströps - och jag fanns inte längre på banan...
Och jag har försökt att förstå, men inser att man inte begriper allt här i livet. Då får man försöka lämna och gå vidare.
 
Var desto ivrigare att göra er kallelse och utkorelse fast.
Gör ni det skall ni aldrig någonsin snubbla och falla.
2Petr. 1:10
 
Så får jag en hälsning:
-"Eleonora, du har inte sjungit färdigt!"
Det är skillnad på uppmuntran (för det har jag nu och då fått under årens gång) och ett profetiskt tilltal. Jag inser att jag anpassat mig till människor, grupper och system och bara gjort det andra sagt att jag ska göra. Märkligt fenomen och kultur.
Kan det vara så att man själv kan ta initiativ och tro att Gud talar, ger ideer och vill använda en? Kan det vara så...?
Jag vill uppmuntra dig att tro på Guds tilltal in i ditt liv. Så lätt det är att vänta, vänta och vänta.... Visst ska vi göra det också ibland, men många gånger är det GÅ!!!!!
 
Jag började med enkla bönesamlingar här hemma med några av mina musikervänner som hade liknande erfarenheter. Vi började uppmuntra varandra utifrån Guds Ord. Att jag inte gjort det tidigare... för det var inte lätt att ha fått höra (av en pastor) att man "kunde måla in sig i ett hörn" om man lät drömmarna (/kallelsen?) leva vidare... 
 
 
Jag gläds att kunna säga att jag nu är inne på min fjärde inspelning. Jag har rest i Asien och Afrika och framtiden har jag ännu inte sett. 
MEN: Jag måste vara i rörelse och inte bara vänta - och det gäller dig också! Det kosta pengar, tid, energi och kraft, men är det inte detta vi lever för?!!
 
Våra liv handlar inte om att vi måste prestera och visa upp saker, för det kan vara ena diket i att tjäna Gud. Det andra diket kan vara när vi gör saker för egen vinning, och "utnyttjar" vårt uppdrag. 
 
Saliga är de människor som har sin styrka i dig,
de som har dina vägar i sitt hjärta.
När de vandrar genom tåredalen 
gör de den rik på källor, 
och höstregnet höljer den med välsignelser.
De går från kraft till kraft, 
de träder fram inför Gud på Sion.
Ps. 84:6-8


Kanske jag med mitt lilla vittnesbörd här i min blogg kan hjälpa någon annan.
Jag hoppas det.
Uppdraget är stort 
och kallelsen går ut...
 
/Eleonora Lahti
Uppsala


Har du kommit igång med det du egentligen vet du ska göra?

Har du bejakat den kallelse/uppdrag som Gud har gett dig i ditt liv? Vågat erövra den - fastän andra kan tycka, tänka och tro en massa? Det är inte självklart enkelt, jag vet, men det är nödvändigt!
 
Jag skulle vilja ta dig med till en av mina kemilektioner i åk.9 för att ge en liten liknelse.
Vi går igenom atomnummer, atommassa och isotoper (vad det nu är undrar endel av er). Jag visar en film på en nobelpristagare, Willard Libby, och hans väg till sin upptäckt. Några år innan andra världkriget fick han en ide´.
-"Kan det vara så att man kan vrida klockan bakåt i tiden för att datera gamla föremåls ålder?"
Kriget kom och andra uppgifter väntade för denne kemist, men efter kriget tog han upp sin forskning igen, men INGEN fick veta vad han höll på med. Hans ide´var alldeles för galen insåg han, för att han skulle våga berätta om sitt projekt. Ingen skulle tro på honom, hans anseende som forskare skulle bli ifrågasatt och han kunde bli offentligt förlöjligad. 
Han arbetade på, och när han samlat all fakta och alla bevis för sin teori, offentliggjordes hans forskning med dunder och brak. Kol14 - metoden var ett faktum och ingen kunde förlöjliga och ifrågasätta metoden, och ett nobelpris väntade honom några år senare.
 
Jag talar med mina elever om att inte saluföra sina innersta drömmar och önskningar för lättvindigt. Andra kan faktiskt klampa in och säga att "det klarar du aldrig, det är för dyrt, det är för få som är intresserade så det går nog inte", eller så får man en tveksam blick som fullständigt dödar en spirande tanke...
 
Ända sedan barndomen har jag levt med tanken, drömmen - jag vill idag kalla det för kallelsen - att jag är sångare. Inte för att jag är speciellt duktig eller unik, utan just därför att jag är kallad i den uppgiften. 
Och det har inte varit lätt....
 
Hela mitt liv hade varit sång och musik fram till jag var 35 år (fast min utbildning är ämneslärare). Allt var självklart och många olika dörrar öppnades allt eftersom. 
Men så....
Ja, det är nästan oväsentligt, eller så är detta hela grejen...
 
Hur som helst...
Jag var påväg att bli 50 och hade inte sjungit på nästan 15 år. Det fanns inga skandaler, tjaffs eller strul på vägen, men det var som om allt bara ströps - och jag fanns inte längre på banan...
Och jag har försökt att förstå, men inser att man inte begriper allt här i livet. Då får man försöka lämna och gå vidare.
 
Var desto ivrigare att göra er kallelse och utkorelse fast.
Gör ni det skall ni aldrig någonsin snubbla och falla.
2Petr. 1:10
 
Så får jag en hälsning:
-"Eleonora, du har inte sjungit färdigt!"
Det är skillnad på uppmuntran (för det har jag nu och då fått under årens gång) och ett profetiskt tilltal. Jag inser att jag anpassat mig till människor, grupper och system och bara gjort det andra sagt att jag ska göra. Märkligt fenomen och kultur.
Kan det vara så att man själv kan ta initiativ och tro att Gud talar, ger ideer och vill använda en? Kan det vara så...?
Jag vill uppmuntra dig att tro på Guds tilltal in i ditt liv. Så lätt det är att vänta, vänta och vänta.... Visst ska vi göra det också ibland, men många gånger är det GÅ!!!!!
 
Jag började med enkla bönesamlingar här hemma med några av mina musikervänner som hade liknande erfarenheter. Vi började uppmuntra varandra utifrån Guds Ord. Att jag inte gjort det tidigare... för det var inte lätt att ha fått höra (av en pastor) att man "kunde måla in sig i ett hörn" om man lät drömmarna (/kallelsen?) leva vidare... 
 
 
Jag gläds att kunna säga att jag nu är inne på min fjärde inspelning. Jag har rest i Asien och Afrika och framtiden har jag ännu inte sett. 
MEN: Jag måste vara i rörelse och inte bara vänta - och det gäller dig också! Det kosta pengar, tid, energi och kraft, men är det inte detta vi lever för?!!
 
Våra liv handlar inte om att vi måste prestera och visa upp saker, för det kan vara ena diket i att tjäna Gud. Det andra diket kan vara när vi gör saker för egen vinning, och "utnyttjar" vårt uppdrag. 
 
Saliga är de människor som har sin styrka i dig,
de som har dina vägar i sitt hjärta.
När de vandrar genom tåredalen 
gör de den rik på källor, 
och höstregnet höljer den med välsignelser.
De går från kraft till kraft, 
de träder fram inför Gud på Sion.
Ps. 84:6-8


Kanske jag med mitt lilla vittnesbörd här i min blogg kan hjälpa någon annan.
Jag hoppas det.
Uppdraget är stort 
och kallelsen går ut...
 
/Eleonora Lahti
Uppsala

Leave a comment