full screen background image

En titt i backspegeln

 
Det är redan en bit in i augusti och det känns som om tiden bara går fortare och fortare. Jag förstår inte vad som händer! 
Hur som helst: Jag har köpt en cykel i sommar. Önskar bara att jag cyklat mera än vad jag gjort, men man kan ju bättra sig.
 
Det märkliga var att jag fick tillbaka så många barndomsminnen när jag har cyklat. En hund och en prästkrage förde mig omkring 50 år bakåt i tiden... Det var som att titta i backspegeln.
 
En kvinna kom gående med sin hund på grusvägen där jag cyklade. Och det var väl inte så märkvärdigt, jag som ofta möter hundägare på mina promenader. Men, jag cyklade den här gången...
Jag blev påmind om den isande kyla och fruktan som jag upplevde som barn när en stor schäfer jagade mig. Jag hade plockat liljekonvaljer i en backe, när hunden upptäckte mig. Och jag slängde mig på cyklen med hunden jagande och skällande bakom mig. Ojoj, vad det gick undan!
 
Så cyklade ja vidare på min nya vita cykel, och såg fullt med prästkragar längs med vägen. 
Som barn lekte vi ofta med dessa blommor för att se om vi skulle bli gifta. De vita kronbladen plockades varsamt bort medans vi sa "gift, ogift, gift, ogift..." Det gällde att få "gift" på det sista bladet.
På badstranden var det ofta en tråd från en filt eller badlakan som sysselsatte oss. Vi snurrade tråden runt fingret för att få veta första bokstaven på den vi skulle gifta oss med. A, B, C, D, E...
 
Jag fortsätter reflektera utifrån det jag ser och upplever, och samtidigt tittar jag bakåt i backspegeln.
 
Det är konferenstider och vi ser alla åldrar blandas. Jag lägger märke till en liten pojke i 8-9 års ålder. Han har som många andra barn sin iPad med sig och lurar i öronen för att inte störa.
Det är fullt tryck i lokalen och alla kan vara med i lovsången när texterna rullas upp. Efter en stund är det så dags för Ulf Christiansson - och ingen är oberörd! Pojken fortsätter titta på sin Ipad, helt omedveten om vad som händer i lokalen. Och bibelorden kommer upp på skärmarna.
 
ALLT är så långt ifrån hur det var, när jag var i den åldern - och jag tittar återigen i backspegeln.
Min "aktivitet" på mötet, var att leta rätt på vilken sång vi skulle sjunga ur Segertoner. Pastorn sa ett nummer, och man måste vara allert så man inte missade det. Och man sjöng vers på vers... Sedan var det kollekt och man hade sina slantar med sig, och därefter var det dax för predikan.
I mammas bruna bibel försökte jag hitta dagens text. Nu började det bli långtråkigt, och man väntade och väntade att predikan skulle ta slut. För att orka en liten stund till fick man en Tulo, eller ännu bättre en vit Läkerol.
Kanske man fick tillåtelse att gå på toaletten...
 
Vad tog vi med oss in i framtiden från vår barndom, och vad ger vi nästa generation för verktyg in i vuxenlivet?
 
Vi kan bära med oss händelser och upplevelser som vi en gång inte rådde på, och där fruktan och oro nu kan ha funnit en boningsplats. I leken kan verklighetsflykten fått det utrymme, som trängt undan sann vägledning och korrigering, för att i värsta fall uppenbara sig som krossade drömmar. Vår "iPad" som spelar upp gamla minnen och föreställningar och hindrar oss att se och ta in det som händer här och nu.
 
Men hur ska jag nu resonera kring "tråkiga" möten som barn kan uppleva det? Och kanske inte bara barn...
Vi får konstatera att vi lever i en tid där underhållningsmentaliteten är en självklar del av tidsandan, OCH det är något som Guds Ord varnar för!
 
 🔹🔷🔹
Det ska du veta att i de sista dagarna 
skall det komma svåra tider.
Människorna skall älska njutning
i stället för Gud
och ha ett sken av gudsfruktan
men förneka dess kraft.
Håll dig borta från dem!
2Tim. 3:1,4-5
🔷 
 
Vänj den unge vid den väg han bör vandra... 
Jodå, jag vet vilket dilemma detta är. 
Inte alls så enkelt. Nästan omöjligt.
Kan man tycka.
Man blir uppgiven - nästan.
Orkar man verkligen ta tag i detta?
Men alla andra..? Hur ska man göra nu då?
 
Det finns en biblisk backspegel som för oss till sanningar och grundbultar vi inte får tappa och förlora. Kanske som vi till och med måste återerövra! Det är mycket i vår tid som påminner om hur det var för Israels barn en gång i tiden, innan de kom i fångenskap. Vi har en egenskap att vilja plocka ut russinen ur kakan, alla välsignelser och talet om en underbar framtid,  men det finns mycket annat också som talar till oss i vår tid - om vi vill och vågar lyssna.
 
Tio av Israels stammar fick på 700-talet f. Kr. uppleva hur assyrierna kom och erövrade dem, för att föra bort dem som fångar till Babylon. Tvåhundra år senare kom babylonierna och tog de resterande två stammarna, Juda och Benjamin. De hade fått en nådatid som krävde omvändelse och bättring, men man lyssnade inte.
 
Amos ropar - i vår tid! 
Backspegeln visar en tid för länge sedan - som i sin tur har en spegel in i framtiden...
Amos talade till ett folk fylld av självsäkerhet, egenrättfärgighet och brist på gudsfruktan.
Där är vi nu!
 
Eleonora Lahti
 

Veckans bloggare:
Eleonora Lahti

 
 
Marie Lönngren Sonesson
 
Marie Lönngren Sonesson
Tidigare inlägg från

Bo & Elsa Järpehag - Lovsången

by Radio Tio | dec 07, 2017
Bo och Elsa Järpehag hade båda en barnatro som mognade under tonåren.
    – Vi upplevde glädjen och djupet i att närma oss Gud genom lovsången 
och fick smak på härligheten i Hans närhet. Hans kärlek vann oss helt 
enkelt. Det är Guds närvaro som kan mätta oss på djupet, inte några 
lovsånger.

Bo och Elsa Järpehag växte upp i ett litet samhälle i norra 
Östergötland. Bos mamma var musiklärare och musikledare i den lokala 
församlingen inom Örebromissionen. Kyrkan och musiken var en naturlig 
del av hans uppväxt. Elsas familj flyttade till Ljusfallshammar när hon 
var åtta år.
– Vi blev faktiskt lite kära redan som barn när Elsa kom till min klass. 
Sedan blev vi ett par på riktigt som tonåringar och gifte oss när vi var 
19 år, berättar Bo.
Trots att de var unga var de seriösa i tron på Gud och ville verkligen 
att han skulle få leda deras liv.
– Det absolut viktigaste, tror vi, är att vandra inför Gud så att våra 
hjärtan kan bevaras mjuka genom livets olika säsonger. Vi är alla 
ofullkomliga, men Guds nåd räcker till och kan bevara oss, säger Bo.

Från barnatro till gemenskap
Efter att flera klasskompisar blivit kristna när en ungdomsväckelse drog 
fram i samhället, följde Elsa med till kyrkan. Familjen gick inte i 
kyrkan, men själv hade hon en stark barnatro och bad ofta till Gud. Tron 
mognade under tonåren för både Elsa och Bo.
– I en varm och levande ungdomsgrupp i församlingen fick vi växa i vår 
tro. Inte minst fick vi möta Gud genom bönen och lovsången, berättar Bo.
På ett sommarläger kom många ungdomar till tro och det blev startskottet 
till den ungdomskör som Bos äldre bror startade som 14-åring tillsammans 
med deras mamma.
Vissa körsånger var mer utpräglade lovsånger och de märkte att de tog 
tag i deras hjärtan.
– Vi upplevde glädjen och djupet i att nalkas Gud genom lovsången och 
fick smak på härligheten i Hans närhet. Hans kärlek vann oss helt 
enkelt. Jag tror den här tiden har präglat oss mer än vi anar.
Elsa är glad för att det stod en flygel i vardagsrummet som hon kunde 
lära sig spela på som barn. Hon och Bo har sjungit och spelat ihop sedan 
de var 16 år.
Gruppen Miracle Music är ett resultat av att Bo kände en inre maning att 
starta en ny grupp med deras vänner. De hade just börjat skriva sånger 
utifrån Bibeln i en ton av lovsång.
– Elsa hade skrivit några sånger på egen hand och jag några på mitt 
håll. Som nygifta började något nytt och vi kunde vara kreativa 
tillsammans.
Elsa har skrivit sångtexter sedan tidiga tonåren. Ofta har deras sånger 
börjat i en av hennes texter. Därefter har Bosse tagit fram en melodi 
vid pianot.
Ibland kommer sånger spontant under en bönestund. De får sedan arbeta 
med idén tills de känner sig nöjda och det berör deras egna hjärtan. Det 
är en kombination av kreativt arbete och en känslighet för vad Guds Ande 
föder i ens inre, menar de.
– Inspirationen kan vara en bok, en predikan, ett bibelord eller bara 
något som man går igenom i sitt liv. Som psalmist i Guds församling vill 
man sätta ord på vad vi alla kan stämma in i.
– Både i att måla upp evangelium och vår underbare Frälsare, men också 
sätta ord och ton på vår respons till honom i lovsång och tillbedjan. Vi 
är glada när vi träffar rätt och människor blir berörda och välsignade 
genom det vi skapar, säger Bo.

Viktigast att lära känna Gud

Det absolut viktigaste för Bo och Elsa har varit att lära känna Gud och 
göra sig beroende av den Helige Ande. Han är den verkliga 
lovsångsledaren som kan lyfta allas våra hjärtan till sann tillbedjan, 
säger Bo.
– Jag vill vara ledd för att kunna leda. Ibland vet jag inte vad jag ska 
välja för sånger när jag är på väg till kyrkan, men jag söker Hans 
ansikte och känner att Hans nåd verkar i mig.
Det är mycket viktigare för honom att vara ledd än att ha exakt ordning 
på låtlistan.
– Det är Guds närvaro som kan mätta oss på djupet, inte några lovsånger. 
Lovsång är inte en ny musikstil i våra kyrkor, det är den atmosfär som 
omger Gud själv, det är den himmelska tonen. Den har alltid funnits 
kring Honom och ljuder alltid inför tronen. Jag vill vara en sann 
tillbedjare som kan förundras över skönheten hos Jesus, fortsätter han.
– Många av de mest älskade kristna sångerna handlar om att vi kan 
förtrösta på Gud. Ta till exempel på ”Blott en dag” och ”Det enda som 
bär”. Det är tryggt att få uttrycka sin förtröstan på Herren och påminna 
sig själv om hans godhet och trofasthet, menar de.
– Vi har fått många vittnesbörd om vad vår sång ”På dig min Gud 
förtröstar jag” har betytt för olika människor. Inte minst under svåra 
tider. Den sjungs i många länder på många olika språk. Man vet aldrig 
vart en sång tar vägen och får betyda. All ära till Gud.
Bo hoppas att han har blivit lite mer äkta och genuin med åren. Med det 
menar han att saker prövas över tid. Det som till viss del har varit 
ungdomlig entusiasm, inlärda klyschor och beteenden byts mot något som 
är mer Guds verk än deras eget.
– Det är vad vi längtar efter. När det gäller lovsången har vi allt mer 
förstått tillbedjans egenvärde, att den är viktig för Gud och hans folk. 
Inte bara som en del i en gudstjänst, inte för att leda fram till något 
speciellt och inte ens för att passa ihop med temat för predikan.
De har sett det dyrbara i en församling som lär sig att tillbe. Där 
trivs den helige Ande, där hamnar inte människor i centrum och allting 
kan komma in under Andens ordning. Det kan vara med nya eller gamla 
sånger, det kan vara enkelt eller med stort musikband. Det är tonen av 
äkta tillbedjan som är attraktiv, säger Bo.
Genom åren har de skrivit många lovsånger som används i församlingar. 
Elsa och Bosse blev medlemmar i Livets ord 1987. Bosse arbetade från 
början av 90-talet till och med 2011 som lovsångsledare där.
Sedan 2014 jobbar han deltid med Lovsångslinjen på Dalkarlså 
Folkhögskola, vilken han fick glädjen att starta upp för unga sångare 
och musiker som vill utvecklas sina gåvor och fördjupas i sin tro. 
Resten av tiden jobbar han hemma i deras studio. De släppte under 
sommaren en live-cd och jobbar just nu på en cd med psalmer.

Angelica Victorin

Leave a comment